Dagens Nyheter – 27 oktober 1869, sida 2

hjelpa henne, derest icke ett underverk inträffade, som medförde en förändring. Ack hvilket? Ilon födde en son — men hvad gjorde väl det annat än om möjligt ökade bördan. Med en likgiltig eller fiendtlig blick såg hon på barnet, så ofta man bar det till henne och lade det framför henne på sängen. Men en dag, medan det låg så, hände sig att det slog upp sina små ögon och stirrade på henne med ett så förunderligt hjelplöst, modfäldt, bönfallande och dock så innerligen kärligt:och tillitsfullt uttryck i blicken. Hvad kände hon väl i detta ögonblick inom sig? Det fanns således dock en, som hon, den hjelplösa, kunde hjelpa, som hon, den modfällda, kunde ingifva styrka, som hon, den sjelf bönfallande, kunde bjuda tröst. En son! hviskade hon och utsträckte ofrivilligt armarna efter honom. Det föll som fjäll från hennes ögon: här var ju det underverk, på hvilket hon icke hade vågat att hoppas. Här var ett mål utstakadt, egnadt att sträfva till både för hennes egen och andras räkning, här var en uppgift, med hvars lösning hon gradvis ville afbetala sin egen skuld. Och dermed fastknöt hon sitt lif vid barnets, och under det hon på den vägen slog sig fram till befrielsen, kom också den å sin sida henne närmare till mötes. Ty gossens rop genomskar luftströmmen så aut den darrade, hans jubel och lek upplyftade bjelkarna och