Dagens Nyheter – 27 oktober 1869, sida 1

Jb der tunga tvärbjelkar uppburo taket, der stora, gammaldags spislar makligt utbredde sig och en stor mängd massiva möbler lutade sig mot hvarandra. Öfver det hela låg ett dämpadt, stilla ljus, som tycktes utstråla från hemmansegarens feta ansigte, från hela hans väsende, ja, till och med från tonen i de ord, med hvilka han presenterade: Här ser I min chustru! Men i det man fick fatt på en hand, som var mjukare än händer i allmänhet och i det man dervid kom att se upp på en böjd qvinlig gestalt, i samma Ögonblick var den der belysningen borta, fördunklad af en gråaktig dimma, som utbredde sig öfver gestalten. Man kom plötsligt att tänka på porten och dörren, som var så låg, att den som gick in genom den måste buga sig. Man stirrade på detta infallna, bleka ansigte och förlorade sig i gissningar, tilldess man blef tveksam i sitt omdöme, huruvida det var omgifniugen, som hade nedtryckt henne, eller tvertom, hon, som hade förvandlat det välburgna i den till något outsägligt tyngande och tryckande. Det var ett par underliga ögon hon hud: sjelfva en gåta, tydde de dock detgatiula som omgaf hennes nuvarande ställning. De påminte om skott: en blixt och derpå ett långt rökmoln -endast knallen uteblef. Sådant var visserligen också det inre, som de atspeglade: uppdykande, liflig åtrå, följd FATTIGDOM. 2