Dagens Nyheter – 26 oktober 1869, sida 2

han på henne en allvarlig och forskande blick, vände sig om till hälften, men drog sig åter skyggt tillbaka och fortfor att gå. Hon satte sig i hörnet på den lilla träbänken, och gömde hufvudet i sitt förkläde. De tunga stegen och de qväfda snyftningarne tycktes ömsesidigt kalla på hvarandra; men så snart han stannade, slutade också hon att gråta, och tvärtom: . Slutligen yttrade fadern, för att åtminstone säga något, att det var på tiden att gå till sängs; då gick hon lugnt fram till honom, fattade hans hand. och frågade, om det. var: sannt, som folket sade, att Nils Larsson icke hade många år qvar att lefva. Han såg förundrad på henne: och svarade, att det var en sak, öfver hvilken endast Gud kunde råda, men att det för öfrigt egde sin riktighet, utt Nils led af. en invärtes åkomma, som. har stigt kunde medföra döden. Dermed .. aflägsnade hon sig, åter och -började afkläda sig; då fadern hade lagt sig, återvände hon emellertid, lutade, sig öfver. honom och hviskade: Fader! Var det icke din fattigdom, som gjorde, att mor... att du .. Karin! utropade han klagande, men den klagande tonen innefattade icke endast en förebråelse, utan det låg också i.den ett medgifvande. Tidigt andra morgonen afsände hon till Nils Larsson ett bref, i hvilket hon underrättade. honom om att hom mottog hans