Dagens Nyheter – 26 oktober 1869, sida 1

betoning, som han icke förstod, men som dock aflägsnade honom ännu ett steg från henne. De voro nu framme vid huset och stannade. Ja, då bjuder jag dig farväl och tack för denna gång, Karin. Hon såg upp, förvirrad, kastade sig till hans bröst och sade med ett uttryck, som angaf hög ångest: Nej, Olle, jag kan deticke, jag kan ickel --Åh, han lefver nog icke länge, efter hvad de säga, och så har du ju rikedomen. Ehuru han icke genom någon rörelse sköt henne ifrån sig eller drog henne till sig, så, ehuru sjelfva uttrycket i hans röst var likgiltigt och betänksamt, drog hon sig nu långsamt tillbaka, stirrade på honom och sade slutligen: — Hvad menar du, Olle? Hennes blick kom honom att blygas öfver den elaka bitterhet, som låg fördold i hans sista ord, och i en ursäktande ton tillade han: Ja, ty jag trodde, att det var fattigdomen, som du var rädd för. — Det var det allt också, mumlade hon, i det hon fortfarande med fast blick betraktade honom; sedan böjde hon på hufvudet, vidrörde sakta hans hand och vandrade derpå med långsamma steg till sitt hem, under det att han, förunderligt beklämd, länge blef stående och såg efter henne. Inne i stugan gick fadren fram och tillpaka på golfvet. Då hon kom in, riktade