Dagens Nyheter – 25 oktober 1869, sida 1

riktigt öfverlägga? Men i detsamma framträdde åter de underliga synerna, trängde inpå henne och jagade henne åter till vild flykt genom skogen. Utmattad sjönk hon slutligen ned på marken och förmådde icke att åter stiga upp. Bröstet häfdes våldsamt och vinddraget rörde sakta hennes nedfallna hår, eljest var allt tyst och orörligt. Ögonen voro vidt uppspärrade och tycktes liksom hela ansigtet förstenade af fasa. På detta sätt blef hon länge sittande. Slutligen reste hon sig dock till hälften med em hastig rörelse: Hvarför hade hon ej tagit sin tillflykt till Olle och bedt honom om hjelp? — Frågan kom som en blixt, sprängde igenom hennes själ och dog bort; men den hann dock kasta sitt ljus öfver en hel rad af tankar, som hon nu, steg för steg, i stilla begrundning följde. Måhända hade hon aldrig förrän i dag riktigt betänkt hvad hennes förhållande till Olle betydde. Genom sin kärlek till honom hade hon väl gjort bekantskap med glädje och sorger, men dock endast med sådana, som lågo i kärlekens eget väsen och omedelbart åtföljde den. Att andra funnos, hvilka kom mo utifrån och trädde i beröring med eller ställde fordringar på den, det hade hon förut aldrig kommit att tänka på; om en sådan möjlighet hade ju icke heller henneg böcker sagt ett enda ord. De talade om svartsjuka, om ängslan under den äl