Dagens Nyheter – 23 oktober 1869, sida 2

hörde derpå, knäböjande på det kalla stengolfvet, tyckte sig då burna af englar högt öfver jordens dalar. Det var Celeste. Hur hade hon kommit dit? Jo, derom kunna vi i få ord berätta: Helsa Italien! hade han hviskat i sin dödsstund. Helsa Italien! ljöd det alltid inom henne, mäktigare och mäktigare, ju längre tiden skred fram. Var månne här hennes plats? Der kämpade henmnes landsmän den ärofulla, den hopplösa striden. Ack, hon skulle tömma den bittra kalken, att här, midt i fiendernas land, höra dessas vilda segersång, deras jubel vid Venetiens fall! Då kunde hon icke längre stanna; brista måste hvarje band, som fjettrade henne vid denna kalla, främmande jord. Gud gjorde hennes väg lätt; Han lät henne först tillsluta den gamla fostermoderns ögon. Men sedan, ja, sedan var räkningen snart uppgjord — gerna skänkte hon baron Ferdinand det hela, och lätt som en fogel kom hon tillbaka till sitt fädernesland, fattig, som då hon lemnade det som barn. Lätt som en fogel? Ja, lätt som fogeln ilar i dödens famn, blott han får dö i det näste, der han först såg dagens ljus. . Hur förändradt! Hur förändradt! Bojorna tillskrufvade, frihetens portar tillbommade, främmande gestalter öfverallt, och han, han