var död och nedmylladi den fiendtliga, fjerran jorden. Men klostret öppnade sin famn för henne. Som en lugn bäck förrunno hennes dagar derinne. Sorgerna mildrades efterhand i hennes bröst. Hjertat slog lugnare, hoppet vaknade. Och se, då klang det en dag utifrån öfver dessa murar: Nu gryr dagen, Italien blifver fritt! Systrarne sågo då för första gåvgen hennes kinder glöda, och hennes hufvud lyftes liksom i segerglädje. Men på qvällen, då hon, innan hon gick till hvila, stod vid cellens fönster och hörde aftonvinden susa i Cypresserna derute, såg de röda skyarna i fjerran — var det väl då en stilla längtan efter lifvet derute, som åter vaknade i hennes bröst, som fann sin tolk i sucken derur och i tåren, som rullade utför kinden? Från den dagen var det tydligt, att hennes lefnadsblomma sänkte sina blad. Dock gick hon from och stilla som vanligt och sysslade till Guds moders ära. Och några år förflöto. Då kom budskapet om att Venetien åter tillhörde Italien, att ingen främmande herrskare längre trampade Marcusplatsens namnkunniga golf. Venetia! Venetia! jublade hennes läppar, och hon knäbäöjde vid altaret i en brinnande bön. Det var som om hon med det samma hade uppgjort sin räkning med verlden; ty hennes hufvud sänkte sig allt tröttare