Dagens Nyheter – 22 oktober 1869, sida 2

utan att förut egentligen lägga märke till, hvem hon i detta ögonblick hade framför sig. Hon drog genast ofrivilligt handen tillbaka och sänkte af förlägentYet sitt hufvud, ty framför henne stod Daniello, den unge, vackre, förnäme Daniello, med de djerfva, eldiga ögonen, han, som alltid gick så allvarsam omkring bland den etojande mängden. Hvarför skäms du, Celeste? Jag skäms visst inte! svarade hon litet trotsigt och lyftade hufvudet käckti vädret. Hvarför skulle jag väl skämmas? fortfor hon, skakande sitt lilla hufvud. Lockarna ringlade sig härvid kring pannan, och kinderna glödde; hon var verkligen hänförande skön i detta ögonblick. Nej, du är ju icke sämre än de andra, stackars barn! sade Daniello; men du borde vara mycket bättre, ty du har själ och hjerta, något som de andra icke hafva. Ack, fortfor han, liksom för sig sjelf, du liknar vårt stackars land; om bara någon klappar dig litet vackert på kinden, han må nu än dervid ha de elakaste tankar, straxt är han din vän. — Alldeles som Italien: fienderna trampa det på nacken, under det de tala granna ord om dess skönhet, och det delar gladt med dem sin sol, sina stjernor, sina blommor, sitt haf — sitt allt! Till och med sångerna om vår försvunna storhet Skänka vi dem — 0, hör blott henne;,derborta vid harpan!