Dagens Nyheter – 21 oktober 1869, sida 2

den grymma sorg, som ett så bittert medvetande ovilkorligen skulle ha framkallat. För Albin och Johanna förgick vintern. Under de långa vinteraftnarne brukade de sitta framför eldbrasan, han sysselsättande sig med läsning, hon med sömnad; sällan utbytte de några ord. Och dock älskade de hvarandra lika mycket, om icke mer än fordom; men en blick var för dem nog för att förstå hvarandra. Då något bref anlände från Helcne, var det en riktig högtidsdag för föräldrarne. Först läste då den ena, sedan den andra, och slutligen lästes det högt, vare sig af Johanna eller hennes man. Efter några dagar läste man det åter, och dröjde det alltför länge innan något nytt bref anlände, kunde de läsa det ännu en gång. En dag mötte Johanna Carl Blondel. Man var i mars månad, och mårken började grönska. Den unge mannens kinder voro insjunkna, hans ansigtsfärg hade bleknat, och hans liflösa ögon tillkännagåfvo den djupa smärta, som hade gripit hans hjerta. Han såg ut som en dyster skugga af hvad han fordom varit. Seende honom, erfor Johanna likasom ett stygn i sitt inre. — God dag, fru Durier, sade den unge mannen. Huru mår ni? ... — Åhjo, ganska bra, och ni, Carl? — Åh, sade han, allt är så tomt och dy