Dagens Nyheter – 20 oktober 1869, sida 2

och redlig ung man, som jag mycket håller af och värderar. — Hvad är det då, som föranleder dig att stöta honom bort, utan medlidande, utan känsla för den sorg, du otvifvelaktigt skall göra honom? — Jag måste . . . jag kan icke blifva hans hustru. — Hvarför? Du bör väl åtminstone säga oss hvarför, sporde fadren. Heldne slog ned sina ögon. En blick från Johanna lät Albin förstå, att han icke borde envisas längre. Efter några ögonblick gick Durier ut, föratt slippa visa sitt missnöje. Johanna, lemnad ensam med sin kära dotter, drog henne mildt till sig, kysste hennes panna och torkade hennes sköna ögon. — Du char gjort din far ledsen, sade hon. Han har gått ut missnöjd. Jag ångrar det, älskade mamma, men jag kunde ej svarå annorlunda. — Du skulle kunnat gifva ett skäl för ditt afslag till Blondels anbud. — Jag har den vanan att läsa dina tankar i ditt ansigte. Jag förstod din tystnad och insåg, att du icke ville yppa dina motiver för din far; men för mig bör du ingenting dölja. t en mor anförtror man allt. --Ja, moder, allt. --Sålunda skall du säga mig, hvarför du