Dagens Nyheter – 19 oktober 1869, sida 2

SS UV Landtmannen hade en son, en tjugotvåårig yngling. Under det denne emellanåt försåg Helene med plantor från sin fars trädgård, kunde han ej undgå att bemärka den unga flickans så mycket omtalade skönhet, och genom samtal med henne lärde han snart känna alla de goda, sköna och dyxrbara gåfvor, hennes hjerta inneslöt; och föröfrigt var hon ju redani byn väl ansedd som den bästa, förståndigaste och frommaste bland alla flickor. Den unge mannen tänkte och betänkte detta mycket. Landtmannen märkte ock snart, att hans son -Carl — oftare besökte trädgården än åkern, der han annars hade fullt upp att bestyra. Den unge bondsonen, sysselsatte sig verkligen alltför mycket med att beundra de små blommor, som uppväxte under Helenes vårdande händer. Hvarje dag tillbragte han flera timmar bakom den häck, som skilde de båda trädgårdarne. Understundom tilltalade han Helene, och han var öfverlycklig, då hon svarade honom, vare sig med några ord eller blott med ett småleende. En gång gick till och med hans djerfhet så långt, att han trängde sig genom häcken, som skilde .de båda trädgårdarne åt. Han medförde en präktig hvit törnrosbuske, som han nyss uppgrätt. — Sådana här blommor saknas ännu vid madonnans. bild, sade han till Helene. Detta var det enda sätt, hvarigenom han