Dagens Nyheter – 16 oktober 1869, sida 2

det tycktes henne, som om hon aldrig lidit. Hon nalkades sakta sin dotters säng, och fråndragande de hvita gardinerna, betraktade hon länge, orörlig och med förtjusning det sofvande barnets englalika hufvud. Man måste vara mor, för att fatta denna naiva och rörande beundran. I sin sömn framstammade Helene helt lågt några ord. Johanna lutade sig. ner för att lyssna. — Moder, om du visste, huru högt jag älskar dig! hviskade den unga flickan. Johanna tryckte rörd sina läppar mot barnets panna. Helcne öppnade sina ögon och smålog hjertligt, utsträckande sina armar mot modren. En stund derefter var hon klädd, och mäster Durier inträdde. Barnet sprang mot och omfamnade honom. Intet tecken till glädje visade sig dock i Duriers ansigte. — Kära pappa, sade Helene till honom, jag har en bön att ställa till dig. — Hvarom då? frågade smeden kort. — Under en lång tid, fortfor Helene med en ömt bedjande röst, har du icke besökt kyrkan; lofva mig att komma till messan i dag. — Jag har icke tid, jag har göromål att uträtta. — Man arbetar icke på söndagen, min far. Och nog skulle det vara roligt att i