Om statskyrkan i vära dagar. I Frankrike, Tyskland, Italien och — sedan några år, äfven i England — föregå två starka rörelser: den ena riktad mot statkyrkornas bestånd, den andra mot deras presterskaps stela konservatism. Den sistnämnda existerar i ännu högre grad i Sverige än Åtminstone inom den protestantiska och reformerta kyrkan i Tyskland och Frankrike. I England synes stå för dörren att det anglikanska presterskapet skall vakna till insigt af nödvändigheten att reformera sina trosatser och göra något afseende på den teologiska vetenskapens utveckling. Denna rörelse i England blir en följd af den protestantiska statskyrkans upphäfvande i Irland. Vi tillåta oss hemta en väl skrifven uppsats om detta ämne ur Kristianstadsbladet: Det är bekant, att i kraft af parlsmontsbeslut, som af engelska drottningen blifvit stadfästadt, den biskopliga kyrkan i Irland äntligen förlorat sitt privileginm såsom en f staten underhållen kyrka. Don 1 jaunari 1871 skall hon skiljas fån staten, och de erkebiskopar och biskopar, som äro i spetsen för henue, kuuna då ej längre innebafva platsor i öfverhuset. Vidare upphör hun att, åtminstone geuxom skattebidrag eller tionde, vara doterad af staten. Hon är, med undantag at hennes räntor utaf egendomar och andra gåfvor, numera disendowed. Hennes puvarande presterskap förbliiver visserligen för lifstiden 1 åtojutande af betydliga inkomster, men detta sker genom ett ersättningsbelopp, anvisadt fråa en speciel fond. Det biskopliga presterskapet i Irland kan nu ordna sig gonom en fast och hädanefter fri kyrka, ehuru med mindre löner. Hennes egendom skall nemiigen kapitaliseras och på en gång af staten utbetalas, hvarefter kyrkan kan sköta sig sielf, bäst hon vill, samla sina spridda medlemmar, bestämma p:esternas eflöning efter behag och vara fullkomligt oberoende, men naturligtvis aldrig mera göra anspråk på vidare bidrag af staten. Detta ör savnerligen ingea liten fördel för den biskopliga kyrkan. Staten skävker den icke obetydliga summan af nio millioner riksdaler såsom ersättning för de donationer, som kyrkan anses hafva fåt af cnakilda perroner alltsedan år 1660. Dessutom mer än fjortoa millioner, hvaraf räntan är afsedd till det lägre presierskapets aflöring. Hvad som lemna: till det högre presterskapet (mer än åttioåtta millioner) låter så fabulöst, att vi knappast våga nedskrifrva det. Från hvilken sida man än betraktar saken, måste man medgifva, att Gladstone bebandlat den episkopala kyrkan i Irland med en skonsamhet, att icke säga artighet, som borde befria honom från de förebråelser och skymford, som ru utösas öfver hozom. I anledning af denna märkvärdiga tilldragelse, har Englands främste biskop, nemligen erkebiskopeu af Canterbury, nyligen hållit ctt tal, hvari han ifrågasatte, hvad den engelska statskyrkanbade att göra, såväl med afseevde på hennes närvarande ställving, som hennes utsigter för framtiden. I betraktande af tvenne makter, som nu äro i så stor verksamhet, nemligen å ena sidan vidskepelse osh å den andra otro, anmärkte han, attför Englands kyrka stå åtskilliga medel tiil buds, som ingen annan kyrka eller inrättning i veriden besitter: först och främat hennes rena lära och kraftiga predikan; för det andra den vigt, hon fäster vid folkets uppfostran och utvecklivgen af det menskliga förnuftet, oci hvarigenom hon lämpar sig mera äfven efter e mera bildade klassernas känslor och heMIR ENT RER RAK ENA RE TTT NIE E TTTAE