Dagens Nyheter – 16 oktober 1869, sida 2

— Du önskade se mig? Säkerligen är det din mor, som öfvertalat dig att stanna qvar hos henne: — Nej, min far, du bedrager dig: — Jag är säker derpå, säger jag dig, och jag vet hvarför, tillade han,i det han sluns gade en hotande blick mot sin hustru. — Och hvarför skulle det vara?. utropade Johanna upprörd. Är det mig icke tillåtet att ha min dotter hos, mig? — För att lära henne att icke älska mig, inföll Durier; för att anförtro henne dina inbillade sorger. Säg, Helene, hvad har din mor sagt? Att jag är en drinkare, en dålig far och attjag gör henne olycklig. Detta förvånar mig alls icke. Det är den vanliga gången af Johanna den förståndigas klagovisor. — Pappa, skulle du kunna tro något sådant? sade Helene i en förebrående ton: — Albin, vågar du tala så till vår dotter? — Jag säger hvad jag vill. Är det icke min rättighet? — Det är det; men som jag hör mina ord misshaga dig, skall jag tiga. Kom Helene, tillade hon, i det hon fattade dottrens hand för att aflägsna sig, kom, låt oss gå. I detsamma reste sig smeden hastigt upp, utsträckte sina armar efter Helene och drog henne hastigt till sig. — Jag vill att hon skall stanna! skrek han högt, tungt återfallande på sin stol.