Dagens Nyheter – 16 oktober 1869, sida 1

Jag tycker ej om att vi göra oss utgifter onödigtvis. -Då kan jag icke heller gå till Herrans Nattvard, sade Helene snyftande. — Nåväl, så låt bli. Se der allt. Gå nu till ditt rum. Helöne aflägsnade sin gråtande. Inkommen på sin kammare, föll hon på knä, bedjande varma och innerliga böner. Först nu förstod hon sin moders alla sorger och smärtor. Först nu insåg hon orsaken, hvarför hon sett modren gråta. Smedens hufvud hade emellertid, bedöfvadt af det myckna drickandet, nedsjunkit mot hans axlar; han framstammade endast ett och annat obegripligt ord, hans matta och slöa ögon urskiljde icke mera föremålen. Johanna nalkades sin man utan knot och förhjelpte honom till bädden. Efter några minuter sof smeden tungt. Då Johanna aftog honom hans-väst, föll en läderbörs ur ena fickan. Klangen af penningar framkallade en glädjestråle i hennes Ögon. — Han har, Gudilof, icke förstört allt, hviskade hon. Helene skall alltså få sin hvita klädning. Smedens börs innehöll fem frank, återstoden af tjugofem, fjorton dagars arbetslön.