Dagens Nyheter – 16 oktober 1869, sida 1

hof. Vi hafva, sade ban, en bestämd kyrklig ställning, och dertill fördelen af a:t vara en statskyrka (establishment). Utan ailt tvifvel kommer detta sistnämnda förhållande att snart anfallas. Rimligtvis är ett anvtall dock icke att befara för närvarande, ehuru scomliga synas vänta ett sådant. Men i alla fall, om vi än vilja antaga, hvad några kalla den mera hoppfulla åsigien, nemligen att anfallet troligen kommer att uppskjutas tio elier tolf år, så är dock helt visst ect sådant hopp ett mycket fattigt bopp. Des är cn mycket ömklig ställvirg att nödgas inskränka sin verksamhet till att försvara eu position, som knappt förtjenar att försvaras, att söka fördröja dess fall allenast tills vår egen lefnad:dag slatar. Snarare borde vårt bemödarde vsra, att intaga en ställvirg, som vore hållbar äfven sedan vårt verk öfvergåit i andra händer. — Och för sådant ändamål måste vi bevisa och ådagalägea inför verlden, att vår position är fullt berättigad, att vår kyrka verkar Guds verk. Om der finnas några svaga punkter, så är nu tid inne att rätta sådant, och om der äro brister, :så är ru hög tid aut afnjelpa dem. Må vi blott framförallt ihåzkomma att en förändring af mekanismen ingalunda är det vigfigaste; att sådant visserligen är godt och önskvärdt på sin plats; men vida angelägnare är att presterskapet, genom sitt nit och sin sjelfförsakelse, visa att de i sanning verka Guds verk, att deras högsta mål är menuiskoxjälars frälsning. Hafra vi misstagit oss, då vi ansett dessa ord af den anglikanska kyrkans primas förtjenta att komma till en allmännare kännedom äfven i vårt fädernesland? Månne icke äfven vår svenska statskyrkas presterskap hear något deraf att lära? Månne icke de ord, som den allmänt vördade erkebiskopen sf Canterbury sålunda offentligen uttalat, böra nppfottas sårom ett högt och tydligt memento — ett ord i sinom tid — äfren för våra svenska bitkopar?