Dagens Nyheter – 15 oktober 1869, sida 1

Och den lyckliga modren slöt — för en stund glömmande alla sina lidanden, all sin oro — häftigt sin dotter till sitt bröst. I detta ögonblick slog byns klocka elfva dofva slag. Johanna lyssnade ängsligt. Hon vaknade åter upp till det närvarande och hade icke längre styrka att dölja sin oro. Hennes Ögon fylldes af tårar. — 0, min Gud! utropade hon; klockan är elfva, och Durier är ännu icke hemkommen! — Det dåliga vädret har säkert nödgat pappa att stanna på vägen, sade Helene med osäker röst. — Ja, ja, du har rätt, Helene; utan regnet skulle han säkerligen för länge sedan varit här. — Du ser väl alltså, kära mamma, att du gör orätt i att gråta. Johanna svarade intet, men hon tänkte för sig sjelf, under det hon torkade sina ögon: Allgode Gud! Du har dock icke öfvergifvit mig, i det du i min dotter gifvit mig en engel, som uppehåller och tröstar mig. Några minuter förflöto under tystnad. Johanna, med ögonen alltjemt fästade på dörren, spratt till vid minsta buller. Hon lika mycket önskade som fruktade sin mans återkomst. Hon visste af gammalt, i hvilket tillstånd han skulle återkomma, och hon