Dagens Nyheter – 14 oktober 1869, sida 1

ve nad till bruket, och då jag mot middagen inträdde i Filips rum, fann jag honom liggande på sin soffa med ett förstördt utseende. Filip hade under de tio sista åren haft flera anfall af bröstlidande, men utan att man fästat någon vigt dervid. Ett par gånger hade han varit till Ems, men ingen af hans omgifning ansåg denna åkomma af betydenhet. Sedan han blef gift med Marianne, hade han blott en enda gång varit angripen deraf och då ganska lindrigt. — Är du sjuk? frågade jag. — Jag är vida mer än sjuk, svarade Filip och vinkade med handen att jag skulle tillsluta dörren. — Gunnar, återtog han, då dörren var stängd, du hade rätt; jag hade icke bort begå den vanvettiga handlingen att gifta mig med en ung ficka och binda hennes öde vid mitt. Jag ångrar detta nu, men för sent. Min lycka är tillintetgjord, detta är mitt straff. Må hon likväl aldrig erfara, att jag lärt känna huru beklagansvärd jag är och huru föga lycklig hon måste vara. Han anförtrodde mig nu, att han begifvit sig till Erik, men stannat i yttre rummet, emedan han hört Nanny tala med upprörd röst i det inre, till hvilket dörren var tillskjuten. Filip lyssnade och hörde huru Nanny sade Erik, att hon insåg det han icke älskade