Dagens Nyheter – 9 oktober 1869, sida 1

— Har farbror svedt fingrarna? Marianne såg på honom med ett gäckande leende. — Dertill är jag för van vid värmen från masugnarne, svarade Gunnar, tände cigaretten och betraktade den med mycken uppmärksamhet, under det han mel en egen betoning yttrade: Jag är hos dig, kära barn, för att verkställa dia aflidne mans sista vilja. Den lyder, att du icke får stanna i Eriks närhet och med ditt farliga inflytande störa hans husliga frid. Du har varit här i månader och jag hace hållit mig stilla, väntante, att du skulle aflägsna dig. Jag har gifvit ukt på allt, och jag har fannit att du icke längre får dröja i ett hem, der din närvaro är fredstörande, Alltså, du skall bort härifrån, mitt barn. — Tro ej det, inföll Marianne. Den tid är förbi, då farbror kunde skrämma mig. Nn är jag få, nu gör jag hvad mig iyster och låter icke föreskrifva mig några lagar. Jag fruktar för irgen och lyder icke någon annans vilja än min egen. — I så fall måste bedja dig läsa denna skrifvelse från din aftidne man till mig. Se du lärt känna den, önskar du bestämdt ait alla på Lybo förblifva i okunnighet om dess innehåll. — Läs, farbror; min man har aldrig kunnat skrifva något om mig, som icke hela verlden kan lära känna, förklarade Marianne. Gunnar lade från sig cigaretten, uppveck