Dagens Nyheter – 7 oktober 1869, sida 2

— Jag kunde det derför, att jag vet att du en gång stod mellan mig och honom, som jag älskade. Jag kunde det derför, att jag vill veta om . .. om... han älskade Nanny. Jag är en fåfäng och ytlig qvinna, det är sannt, men jag har likväl haft ett hjerta, som en gång älskade, och detta hjerta har du krossat. Marianne aftorkade tårarna och tillade i förändrad ton: — Att tala härom är dumt. Du och jag ha aldrig förstått hvarandra. När reser du? — Jag reser icke, svarade Nanny. Om jag varit skyldig till de anklagelser, man gjort mig, skulle jag ha rymt; men nu är jag oskyldig och derför stannar jag. — Men jag ber dig, res. Du vet icke, hvilka rykten här äro i omlopp, ditt namn och din heder förspillas, om du blir qvar, inföll Marianne. — I så fall, Marianne, låtom oss följas åt. Utan dig lemnar jag icke Lybo. Din makt är slut, ditt välde öfver mig krossadt, och jag är här för att se till, det den seger, Ester i afton vunnit, må komma att bära frukt. Mitt namn, min heder skola förspillas? säger du. Nej, det går icke så lätt att röfva från den skuldfria hennes högsta goda, och om jag en stund i afton varit nog svag att inbilla mig det, är denna svaghet nu försvunnen, Ester och Eriks närmande till hvarandra, oaktadt jag stannar,