Dagens Nyheter – 7 oktober 1869, sida 1

känslor, hvilka varit nära att föra honne in på förvillelsernas väg. Erik hade de sedvarc veckorna och efter de sednaste tilldragelserna insett sina egna fel. Tan kände också nu med förfäran, att det affärsmessiga sätt, hvarpå han behandlat äktenskapet, varit nära att ådraga honom ett fruktansvärdt ansvar för den varelse, som genom hans förvållande blifvit olycklig och kannat bifva brottslig. Han slöt med ångest Kster till silt bröst och sade kenne, att om någon af dem behöfde tillgift, så var det han och icke hon. Det var en sorglig, men ljuf stand i de unga makarnes lif, emedan deras hjertan nu möttes i gemensara ånger och innerlig önskan att lyckliggöra hvarandra. Ester lindade sica armär om mannens hals och grät länge, men tyst. Han talade ömt till henne, och hennes tårar upphörde slutligen att rinna. Denna afton innebar för dem löftet om en god morgon. Medan de uppehöllo sig på terrassen, hade Marianne, dold af de nedfällda gardinerna, från sina fönster observerat dem. Hon kunde icke uppfånga hvad de sade, men hon såg att deras samtal förde dem till ett förtroligt närmande. När Ester lade sina armar om mannens hals, svepte Marianne nattrocken tätare