Dagens Nyheter – 4 oktober 1869, sida 2

5290 — dyrkad, vore. allt, som det borde vara, mer nu bemöter du henne med så mycken köld att det skär mig i hjertat. Jag tänker på din far, huru öm, huru kärleksfull och god han var mot mig öch huru han tackade mig för det minstå jag gjörde. — Marianne, nämn aldrig dig på samme gång .du nämner Ester, inföll. Erik. Hade hon behandlat mig med samma ömhet, du behandlade min far, .Hade jag slutat med att älska henne, Nu har hennes uppförande varit en skärande kontrast mot hvad jag sett i mitt och min aflidne fars hem. Paralellerna, jag uppdrog, föryandlade mig från em god ocH vänlig äkta man till en despot... Nu. är det fruktan för min vilja och icke begäret. att göra mig till nöjes, som framkallat Esters ansträngningar. Hon hyser hvärken vänskap, kärlek eller aktning för mig. Jag är i hennes ögon endast en penningelysten egoist, den hon må8t3 lyda, men:i hjertat föraktar. — Månne hon. ej. till .en viss grad har rätt i sin uppfattning, frågade Marianne. Blodet:rusade hastigt upp till Eriks hufvud och försvann lika plötsligt, så att han var nästan marmorhvit, då han sade: — Kunde något göra mig mera förbittrad, än jag är, så vore det om giftermålet med henne äfven hos. dig stämplat mig som en egennyttig öch lumpen menniska.