Dagens Nyheter – 4 oktober 1869, sida 2

En morgon, då han vitgrada tta, förklarade han emellertid för sin vaktare att orsaken härtill var den, att han ville dö af hunger. — Eftersom jag måste dö, sade han, så ju förr desto bättre. Då utlät sig en af vaktarne : — Hvarför förtvifla? Vi ha också befunnit oss i samma belägenhet. Så länge ni icke är dömd, kan ni alltid hoppas att få bebålla lifvet. T. skakade på hufvudet och gjorde en åtbörd som uttryckte att han allsicke hoppades. — Äfven sedan ni blifvit dömd, fortfor tröstaren, har ni rätt att vädja till kassationsdomstolen, och till sist kan ni begära nåd. Denna procedur drager ut på tiden, och om ni är besluten att dö af hunger, så kan ni göra det då. Till sist lät T. öfvertala sig att äta. En dag lärer T. på ransakningsdomarens upprepade frågor ha genmilt: — Ja, jag har två medbrottslingar; men hvarför skulle jag säga er deras namn? Ett hufvud kan vara nog; jag vill icke förorsaka att tre falla; d ? , Tidningen Echo du Nord säger: Polisen i Roubaix har förvissat sig om att de tyå ur, som funnos i Tropmanns ego, tillhört Jean och Gustave Kinck samt blifvit köpta af fadren för omkring tre månader sedan af hr Flinois vid Neuve-gatan i nämnda stad. Figaro anser mycket gsännolikt att den yngro Kinck, som hade en svag karakter, låtit, sig sjelf ovetande, begagna. sig såsom redskap åt Tropmann. Någon medbrottslighet har man deremot icke den ringaste anledning att antaga hos honom. Hvad som synes bekräfta denna hypotes är det svar Gustave gåf fru Loeb vid ankomsten till Guebwiller. Hon frågade honom efter hans fader, och han gefimälde helt okonstladt: — Jag tänkte just göra er samma fråga; han for hemifrån för fjorton dagar sedan och jag väntade att träffa honom här, Efter att hafva sammanfattat de hittills vunna resultaten af ransakningen, yttrar hr Nefftmer i tidningen Le. Temps: Brottets kombinationer hafva sällan gått så långt utom hos författare af röfvareromaner, och, medgifvom det, man kan svårligen tillskrifta dessa grymma mordplaner annat än den verkan, som den mest osunda lektyr utöfvar på en för brottet danad hjerna. Vår folklitteratur: är tyvärr till en stor del i långt större proportion än annorstädes en brottets och schavottens litteratur. De flesta illustrerade godtköpsskrifter hafva knappt annat till föremål. I det vi anslå denna sträng, kunna vi stödja osa å en skriftställares vittnesbörd, som sjelf idkat Henna genre och i dagi Figaro aflägger sin syndabekännelse. Vi, brottmålsromanernas författare, säger hr Jules Cauvainy som kläda lönnmorden i en poetisk form och sminka de guillotinerade, vi hafva en stor andel i denna förfärliga epidemi af blodiga brott, som hemsöker och vanärar vårt land. Denna alldeles obeskrifliga förvillelse i det sunda menniskoförståndet, i samvetets och medlidandets naturliga benägenhet för det rätta, den måste vi tillskrifva vår bedröfliga och skamligt fala mani att vara Homerer åt knifvens: Achiller och arsenikens Helenor samt nuppdikta sådana, då den stinkanderännstenen eller den slippriga boudoiren icke erbjuder vår ursinniga skriflystnad nög intressanta ämnen. Man måste vara den skriftställare tacksam, som haft mod att så anklaga sig sjelf, öch vi önska att hans rop må finna ett långt och ihållande genljud. Maktåtgurder äro bär alldeles vanmäktlga. Aldrig skallen polis kunna utröna; hvem som ären folkförderfyare och hvem icke. Allt beror af en eftertrycklig reaktion i allmänandan emot sig sjelf, i sederna emot litteraturen och i litteraturen. emot. sederna; ty begge förderfva hvarandra ömsesidigt. Om icke tilldragelser sådana som illgerningen vid Partin åstadkomma en sådan reaktion, så måste man förtvifla om våra seder. :