Dagens Nyheter – 2 oktober 1869, sida 2

stodo henne till buds för att roa sig och sin omgifning. Man drack af glädjens berusande nektar och gaf icke akt på, om-Ester var sorgsen eller glad. Var hon det förra, dess sämre för henne: hon var då tråkig och Marianne hade den fördelen att synas dubbelt så angenäm. Ilon berömde Esters huslighet, men hon erbjöd sig icke att dela hennes mödor, utan förklarade, att hon icke ville beröfva Ester de lagrar, som henne med rätta tillkommo. — Jag är, sade hon, en lätting som fått till uppgift att göra lifvet gladt för min omgifning, men Ester hör till dem, som lefva för det nyttiga och jag beundrar henne. Erik teg då hou talade så, och han arbetade åter lika ifrigt som före Mariannes ankomst till Lybo, men då arbetstimmarna voro förlidna, egnade han sig mera åt sällskapslifvet. Alltid uppmärksam, ansträngde han sig att vid alla tillfällen visa Marianne sin Önskan att gissa till hvad som kunde behaga henne. Han talade om och var intresserad af allt, som kunde roa en bildad qvinna. Aldrig, icke ens som fästman, hade Ester sett honom så vårda sitt yttre eller vara så nogn i sitt sätt. Han var vacker och älskd. Hvilken stor lycka hade deticke varit, om han älskat henne! Ester glömde hans egenaylta och falskhet, hvilka hon i åratal rufvat öfver, och