narna, då man fick njuta af den glädje Marianne spridde omkring sig. Ester märkte ganska väl, att hon var ingenting i sitt eget hus, der Marianne var allt. Alla, från manien till den ringaste af tjenarne, betraktade de Marianne, såsom den allena styrande herrskarinnan, hvars minsta vink måste åtlydas. Omkring Marianne kon. centrerade sig all tillgifvenhet och Ester kände, hvad hon aldrig känt vid Nannys sida, atthon var försummad och att hon ej skulle mäkta höja sig öfver den rol af nolla som fallit på hennes lott. Icke ens hennes far brydde sig om att fästa något afseende vid hennes önskningar, om de stodoi strid med Mariannes, Esters nedslagerhet och svartsjuka stegrades, och då hon i ensamhet om aftnarna tänkte öfver allt detta, grät hon så, som hon aldrig förr gråtit. Hon vakade ofta hela nätter, förtärd af sin svartsjuka; men då morgonen kom, skyndade hon med feberaktig otålighet till sina värf, för att under utöfvandet af dem glömma sina lidanden. Ester bar dessa svåra pröfningar med en sinnesstyrka, som man aldrig skulle kunnat vänta af henne. Hon var aldrig glad, det är sannt, men hon var alltid vänlig och uppmärksam och qväfde ella utbrott af svartsjuka. Marianne å sin sida lefde blott för nöjet och var outtröttlig i att uppfinna nya förstöter och att anlita alla de resurser, som