Dagens Nyheter – 2 oktober 1869, sida 1

satte foten på steget för att hoppa upp i vagnen, men drog den tillbaka och lyssnade. Ett åkdon nalkades och, om ej Esters hörsel bedrog heniie, äfven en ryttare. Marianne och Erik blefvo snart synliga. Den förra åkte i droska, som blifvit ställd till hennes disposition, och den sednare red bredvid. Båda syntes glada och upprymda. Det skar till i Esters hjerta. — Hvad, min son, utropade Marianne till Ludvig, då hon fick se honom och Ester stå vid sidan af vagnen, har du kört omkull med din sköna svägerska och begagnat tillfiället att göra henne din förklaring? Aj, aj, Ludvig, det der ser misstänkt ut. Erik har skäl att bli svartsjuk; men hvad är det, min söta engel, du är ju sönderskrapad i ansigtet. De sista orden ställdes till Ester. Kusken, som körde Mariannes vagn, höll still och hon steg ur. Smekande klappade hon Esters af vrede, svartsjuka och förligenhet blossande kind, och Ester erfor en så häftig vrede dervid, att hon haft last att bita i den vackra handen, men nöjde sig med att sammanpressa läpparne. Hon hade gjort Gud, Nanny och sig sjelf det löftet att genom tålamod och undergifvenhet försona sina förvillelser. Slutet på detta möte blef, att Marianne sökte öfvertala Ester att åka med sig hem, men Ester skulle nödvändigt till gumman