Dagens Nyheter – 2 oktober 1869, sida 1

Carl Ifvarsson, sekunderad af grefve Posse, skall hädanefter som hittills blifva själen i landtmannapartiet, men icke i kammaren och riksdagen. Grefve Eric Sparre skall utan tvifvel försöka att samla hvilka krafter som helst till ett parti för att beherrska situationen, hvilken verkligen, i följd af den allmänna obestämdheten om hvad som är missionen par pråference, lemnar fritt fält åt en öfverlägsen förmåga att göra sig till herre öfver riksdagen, men hr Sparres karakter och antecedentia ligga honom i vägen. Imellertid blir han ganska visst den som kommer att till en början göra mesta väsendet af sig, ty han har en bestämd afsigt och vilja: den att få statsrodret i sina händer, hvilket knappt någon annan eftersträfvar. Det demokratiska partiet har vunnit, både hvad talanger och antal beträffar, så att det synes komma att utöfva ett större inflytande på ärendena än förr såsom ett redan respektabelt mellanparti, till hvars åsigter de andra partierna alltid skola nödgas taga hänsyn. En reflexion som borde påtvinga sig, enhvar vid läsning af riksdagsmannaförteckningen, är att denna bar en alldeles för stor längd. Ett land med fyra millioner invånare kan icke behöfva 300 lagstiftare. Är det af grundlagen nödsakadt att välja så många och äro valmännen, vid utseendet af ombud i andra kammaren, hänvisade blott till valkretsens egen tillgång på ämnen, så måste det hända att mångenstädes riksdagsmannen blir utsedd för att fylla antalet, men icke för att han väntas göra synnerligt gagn. Så nödgas han, för att synas något beställa vid riksdagen, bära fram en eller annan motion, som hvarken kan eller bör gå igenom och således onödigtvis försvårar och hejdar det nyttiga arbetet vid riksdagen. Att antalet riksdagsmän är så stort ger anledning till ett öfverdrifvet permitterande, ty kamrarne känna sjelfva att i dem månget fåfängt Z vankar. Det skulle vara nyttigt, om än det nu stadgade antalet icke kan minskas, att det åtminstone sättes en gräns för den vidare tillväxt, som måste uppkomma i mån af folkmängdens förökande, så att Sverige icke, när det en gång får 6 millioner inbyggare, också må hafva 300 ledamöter i andra kammaren, eller bortåt lika många som representanterna för Frankrikes 40-millioner invånare.