Dagens Nyheter – 1 oktober 1869, sida 2

— lo Vid sexton år var Nanny fastare till karakteren än jag någonsin blir... Således åldern förändrar icke något vid bedömandet af detta steg. Hvad hennes tillgifvenhet för min man beträffar, kunde den icke förmå henne att gifta sig med Carl. Marianne betraktade Erik. Hans utseende var kallare och mera tillbakadraget än hvad det brukade vara. — Du vill icke gifva några vidare upplysningar om det förflutna, som under de år, hvilka flyktat, utgjort ett ständigt föremål för mitt grubbleri. Jag önskade se klart och kan icke. Det gör mig ondt, att du har så litet förtroende till mig. Marianne förde näsduken till ögonen. Hon grät. Detta hände sällan och gjorde derför ett djupt intryck. Erik fattade hennes händer och tog dem bort från ansigtet, sägande: — Goda, englagoda Marianne, förlåt mig som framkallat dessa tårar, bed mig dö för dig, och jag skall gerna göra det, men begär aldrig att jag säger dig de skäl, som förmådde Nanny bli min brors hustru. Tro, att de voro ädla, och kasta öfver denna period i vårt familjelif glömskans täckelse. -— Omöjligt, ty med dessa händelser sammanlänka sig andra, som jag lika litet kan förklara. Till exempel vår plötsliga resa från Lybo, vårt långa vistande i Schweiz och slutligen det löfte, din far tog af mig