Dagens Nyheter – 29 september 1869, sida 2

belysvingseffekter, bragte benzin i beröring med eld, så att benzinen antändes. De voro omgifne af brännbara föremål; elden spridde sig blixtsnabbt; srbetarne sökte förgäfves qväfva den; en af dem blef härvid så illa skadad att han måste föras till ett lasarett. Direktionen förebrås nu att hafva illa ordnat; då ett par okunviga arbetare lemnats ensamme vid så farligt göromål och då teatern ej kunnat dränkas i vatten, hvilket städse förespeglats såsom lätt att göra, när varningar höjts mot det öfverhandtagande bruket af ljuseffekter i nutida operauppsättningar. En åskådare från det närbelägaa slottstornet beskrifver eldsvådan så: Innan lågor ännu slogo ut från någon annan del än fönstren ofvanför foyertaket, var byggnaden invändigt redan ett eldhaf. Plötsligt, i eft ru, stod äfven hela foyern i lågor. Takets koppar gaf, när den smälte, en från grönt till gult öfvergående kolorit åt flammornas och rökens nedra massor. Litet längre fram fingo de ärnu qvarstående fönsterbågarne den skönaste blå färg genom gaserna från kopparen. Under tiden hade hettan stegrats i korridoren under foyern och rök der samlat sig; med ens, och med ett dån, likpande kavonskott, slogo tjocka, bolmaäde rökmissor ut genom korridorens fönster åt mnaseibyggiadens sida; men här fanns nästan endast tjocka stenväggarne, så att elden fick föga näring. Urder det foyern bravn kunde man se tvärtigenom eldmassoria der samt genom dörr-öppniogarne från foyern till salonger, hura det brann inne på scenen: man håde sålunda framför sig ett dubbelt eldlraf. I teaterns åt motsatta hållet vända front hade låzorna funnit rikare väring, nemligen i kulisser, fonder m. m., och de många stora fönstran der gåfvo luften fritt tillträde, så att förbränningen gick ännu raskare; största delen af muren på den sidan rasade en half timma efter elders utbrott; man kan lätt tänka sig hvilken tafla som då framstod för blicken, hvilken på en gång kunde öfverfara hela eldfältet, hvarifrån flsmmorna siogo höga som hus upp mot himlen, medan rökmoln tornade upp ofran dem och småningom drogo hän i fjerran. På en timme var det slat. Om natten var det en undarbart fantastisk syn: rär man betraktade ruinen från den sidan, der muren rasat is, påminte den om en af de gamla romerska amfiteatrarne, men: rödglödgad — och öfver detta stod fullmånen klar och glänsande, och tusenden af mesniskor gingo deromkring, underligt belysta af de vidt skiljda skenen. Dufvorna, hemlösa sedan deras bon oeh hviloplatser å gesimsen och frisen gått förlorade, sväfvade ångestfulla omkring de rykande tinnarne af det sköna konsttemplet. Det yrkas ru att teatern ej skall återappbyggas på samma plats, emedan den sätter et med konstsamlingarne i alltför stor ara.