Dagens Nyheter – 28 september 1869, sida 2

MUR att det olyckliga äktenskapet skulle blifva ännu olyckligare, och hennes beslut att fly tycks angifva det. Jag kan ej döma henne mildt, det tillstår jag. — Kan du ej? frågade Ester och lutade sig öfver relingen. Andreas ord sårade henne. — Nej, det är mig omöjligt; man vet att hon i kärleken till en annan sökte en tröst för den brist på sällhet, hennes äkkenskap erbjöd, och detta är nära nog oförlåtligt. Äfven om jag sjelf skulle vara älskaren i en dylik sorglig kärlekshistoria, skulle jag ringakta mig och henne. De sista orden susade förbi Esters öron. Hon var mycket upprörd, ty de uttalades ju af samme Andreas, till hvilken hon, förledd af sina romaneska griller, skrifvit att hon älskade honom. Hon kände i detta nu en sådan blygsel öfver detta föregifvande af känslor, dem hon aldrig hyst och hvilka hade varit ett brott mot hennes pligter, att detta ökade hennes förtviflan. Älskad af ingen, föraktad och bedragen, hvad var lifvet värdt för henne? Hon lutade sig öfver relingen och blickade ned i det lätt krusade vattnet. Huru lycklig den, som finge slutas i dess svala famn! Vinden tog i detsamma tag i Esters hatt och lyftade den af hufvudet; i nästa sekund gungade den på vågen. Ester väcktes härigenom ur sina sorgsna drömmar och ropade: