Dagens Nyheter – 23 september 1869, sida 2

den, hvars hjerta hon vill ega, jag är en docka, den hon behöfver för att fylla en rol i sitt drömda drama. Andreas tystnade. — Måhända, har du rätt i allt detta, men icke bevisar det att den ej kan förvandlas till något, som den icke är. Ester har behof af att älska och vara älskad; detta behof vill hon ha tillfredsstäldt, och det kan föra till... — Allt, utom att hennes hjerta fäster sig vid mig! afbröt Andreas. Just den dagliga sammanvaron skall framställa mig såsom en motsats af den föreställning, hon gjort sig om mig. — Af alla män är jag den siste, Ester kommer att älska. — Har du alltid tänkt så? — Nej, det gafs en tid, då jag ansåg mig för den ende man, som kunde göra Ester lycklig. — Hvad har så fullkomligt förändrat dina tankar i detta afseende? — Denna förändring har så småningom utvecklat sig inom mig, allt från den tid jag började tänka sansadt och lugnt på hennes och min karakter. Låt Ester några veckor lefva tillsammans med mig, och jag vågar bedyra att hon skall finna sig så bedragen på mig, att alla hennes illusioner skola ramla. Erik kommer sedan attframstå i en fördelaktigare dager, och hon skall utan motstånd lyssna till sitt hjertas röst.