Dagens Nyheter – 20 september 1869, sida 2

a AV att det var hon sjelf, Som bragt det till den punkt, det kommit. När bördan föreföll Ester alltför tung, vände hon sig till faster Carolina för att gråta och klaga, dock utan att denna gaf henne annan tröst, än att Ester genom mildhet och ömhet skulle söka vinna sin mans kärlek. Fru Berg predikade undergifvenhetens, godhetens och kärlekens läror; men då Ester ej ville förstå dem, kunde hon således icke heller tillämpa dem. Ester skref till Nanny och fick de vänskapsfullaste svar, deri Nanny beklagade, att det kommit på den foten mellan Ester och Erik, och uppmanade den unga frun till detsamma som fru Berg. Det var under dessa sorgliga förhållanden Ester med bitter smärta blickade på perlringen, som intog vigselringens stille, och då mumlade hon: — Perlor betyda tårar, och tårar har jag gjutit mer än andra. Hon drog ringen af sitt finger, men endast för att den följande morgonen åter sätta dit den. Blek och lidande såg Ester ut, då våren åter kom. Aderton månader hade förflutit, sedan Nanny lemnade Lybo. Hon kände sig för hvarje dag allt olyckligare och olyckligare, ty i allt tyckte hon sig spåra mannens ovilja. Ehuru hennes tid ständigt var upptagen, följdes hon af ledsnaden. Hon