Dagens Nyheter – 18 september 1869, sida 1

På Lybo hade Ester efter förslaget om skiljsmessa tillbragt sina dagar i en pinsam själsspänviug. Hon hade skrifvit till Andreas och sagt, att hon älskade honom. Detta skänkte henne alldeles icke någon inre tillfredsställelse, mea alstrade en otålig längtan efter hans svar. Faster Carolina stannade icke många dagar hos brorsdottern, emedan hon genast insåg, att hennes närvaro icke uträttade något, utan att andra medel måste användes för att få Ester till medvetande af sina pligter. Ester såg med glädje att faster Carolina reste, eftersom hon ändå icke talade om Andreas, utan ständigt hade Eriks lof på läpparne. Förespeglingarne om, huru lycklig Ester kunde vara, om hon närmade sig mannen misshagade Ester och då fastern reste slapp hon åtminstone höra slikt tal. Efter brefvets afsändande till Andreas lefde Ester i oupphörlig ångest. Hon kunde icke tysta rösten, som ropade: du har handlat illa, och hon fick icke någon ro, förrän hor erhöll Andreas svar. Hon kunde icke ens läsa de kära romanerna, ty tankarna följde icke med orden; de vände sig i en evig kretsgång omkring föreställningarne af Andreas lycka, då han läste, att hon älskade honom. . Dagen, då posten från Upsala anlände, inföll,