Dagens Nyheter – 17 september 1869, sida 2

troende, stammade Andreas, i det han bugade sig och skyndsamt gick ur rummet. — Jag skall undvika att återse denna qvinna, tänkte Andreas, då han begaf sig till posten. — Skall han återkomma? frågade sig Nanny. Tiden förflöt, utan att Nanny hörde något vidare af Andreas. Hon antog, att han efter deras sammanträffande fått nog af bekantskapen med henne, men detta förhindrade icke, att Nanny ofta tänkte på dena unge mannen och sade till sig sjelf: — Jag trodde likväl, att han skulle återkomma för att höra något från Ester, men kanske han anser klokast att afiägsna allt som erinrar om henne. Föga, eller rättare intet, deltog Nanny i Upsalas sällskapslif. Ifon tillbragte daågarna hos den sjuka tanten, och till denna kom ej någon på besök. De umgängesvänner gumman haft drogo sig tillbaka, då sjukdom och lidande trädde öfver den stränga damens tröskel, och Nanny fick belt allena söka förströ den så hårdt pröfvade. tt par bekanta hade Nanny sedan barnaåren, och dem besökte hon ibland, men mycket sällan Hennes lif förlöt enformigt och indelades i sällskapandet med den blinda, en promenad utåt ån hvarje middag och en timmas läsning för eget nöje, medan gumman sof. el 49