Dagens Nyheter – 16 september 1869, sida 2

Fadern. Af Björnstjerne Björnsson. (Ötversättning). Tord Öfverås hette den mäktigaste man i prestgjeldet, nvarom här skall berättas. Han stod en dag i prestens kontor, hög och allvarlig: Jag har fått en son, sade han, och vill gerna hafva honom döpt. — Hvad skall han heta? — Finn efter far min. — Och faddrarne? De nämndes och voro bygdens bäste män och qvinhor af mannens slägt. Ar det annars något? sporde presten och såg upp. — Bonden svarade: Jag vill helst hafva ho:om döpt för sig sjelf.s — Det vill säga på en hvardag? — Nästkommande lördag kl. 12 m. Ar det annars något? sporde presten åter. — Nej, ingenting, sade Tord och vände på mössan som ville han gå. Då reste presten sig: ännu dock detta, sade han och gick till Tord, tog hans hand, skakade den och såg honom i ögonen: gifve Gud att barnet må blifva dig till välsignelse. — — Sexton år derefter stod Tord i prestens stuga. Du håller dig väl du, Tord, sade prosten, seende ingen förändring på honom. — .Jag har heller inga sorger, svarade Tord. Härpå blef en stunds tystoad, hvilken först brösts af presten: Hvad är ditt ärende i qväll? — I qväll kommer jag för sonen min, som skall konfirmeras i morgon. — Han är en rask pojke.s — Jag ville icke betala presten förr, än jag fick veta hvad nummer han får på kyrkogolfvet? — Han skall på nummer 1. — Jag hör detta — och här är 10 daler till presten. — Är det annars något? sporde presten och såg på Tord. Annars är det intet. Tord gick. Åter förlopp åtta år och så hördes stök en dag från prestens kontor; ty många män kommo och Tord först. Presten såg upp och kände igen honom: Du kommer manstark i qväll. — Jag skulle begära lysning för sonea min, han skall giftas med Karin vid Storleden, dotter af Gudmund, som här står. — Det är ju bygdens rikaste fiicka?t — De säga så, sade bonden och strök undanluggen med era handen. Presten satt försjunken i sina egna tankar; han sade intet, men förde upp namnen i sina böcker och männen skrefvo under. Tord lade tre daler på bordet. — Jag skall blott hafva en, sade presten. — Vet det nog, men han är mitt enda barn och ville