Dagens Nyheter – 15 september 1869, sida 2

Några ord om hästkött såsom födoämne. (Efter Svenska Familj-Journalen). En af de vigtigaste frågor att studera, yttrade en ledamot af franska åkerbrukssällskapet under detta sällrkaps session 1867, är onekligen den, fom afhandlar menniskans näring, framhållande den beklagliga sanning, att det finnes millioner fransman, hvilka aldrig äro i tillfälle att äta kött, ehuru millioner kilogrammer kött månatligen utan nytta gå förlorade. Månne icke detta yttrande, jolativt taget, äfven kan tillämpas på vårt land? Alla de, hvilka närmare under:ökt hästköttet, hafva icke funnit någon annan skilnad hos detta från det af de vanliga slagtdjuren än dep, som hvarje köttslag erbjuder och hvarigenom köttet af oxe skiljes från detaf får, hare eller fågel, — allt beroende af det egendomliga blandaingsförhållandet af beståndsdelarne uti de olika köttslagen. Köttet af häst utmärker sig i isynnerhet derigenom, att det eger en något söt, men derför icke mindre god, smak. Den söta smaken tillskrifves det äfven i andra köttslag, ehuru i mindre mängd, förekommande muskelsockret, och bäruti ligger hela den mystwiskhet, hvarmed den för-domsfulle betraktar nämnda kött, afslöjad. Förntom det att hästköttet är lika närande, som det af oxen, är det derti!l välsmakande, och arrättniogaroe af detsamma fullt jemförliga med dem af sednare slaget. Af de många bevisen härpå vilja vi blott taga följande: I Paris gjordes 1855 en inbjudning till läkare, veterinärer och journalister m. fl. till måltid efter ex för obotlig lamhet slagtad häst. Bredvid hvarandra på bordet stodo rätter, tillagade på samma sätt och bestående i motsvarande delar af kött, hemtadt från den ifrågavarande hästen och från en oxe af god beskaffenhet. Gästerna yttrade sig ephäliigt till förmån för soppan på hästkött; buljongen var deremot underlägsen den på köttet af den slagtade oxen, ehuru bättre än buljong på venligt oxkött och mycket bättre än på kokött. Fileten på bästkött befanns åter afgjordt bättre, än den på oxkött. Läkare hafva förordat och ordinerat sådant kött åt sjuka på lasaretter och funnit detsamma kraftigt bidraga till deras tillfrisknande. Snarliknande försök, för ådagaläggande af hästköttets värde, hafva i vårt land flerfaldiga gånger blifvit anställda af dess förfäktare, men merändels utan gynsamma resultater. Att de fördomar — dessa må nu vara af hvad slag som-helst — som hos folket en gång gjort sig gällande, blott med tidernas längd kunna hos detsamma utrotas, hafva vi alldagliga bevis på. Betrakta vi t. ex.potatisens historia, finna vi, huru denna nu så oumbärliga frukt först så småningom tillvann sig välförtjont uppmärksamhet. Sedan 1493, då Columbus återvände från sin upptäcktsresa till nya verlden, daterar sig första kännedomen om potatisen; men det dröjde icke desto mindre till missväxten 1771—1772 med dermed åtföljande hungersröd i Tyskland, innan densamma fann smak hos landtfolket; dittills hade den endast användts som ett temligen godt svinfoder. Hvilka svårigheter Ahlströmer bade att bekämpa för potatisens införande i vårt land är alltför bekant, för att bär behöfva relateras. I Frankrike var sättet, hvarmed fördomen mot potatisen besegrades, särdeles intressant och betecknande. År 1771 hade