Dagens Nyheter – 14 september 1869, sida 1

btocknoimma, tryck att det ej var styrkt, att han reqvirerat de omtalta varorna, att han blifvit kräfd för 483 rår 12 sk., men ej ålagd att betala mer än 280 rdr 80 öre, att en annan man, Per Persson, personligen reqvirerat och erhållit varorna, samt att det ju är möjligt att Jöns Persson af ren grannlagenhet afstått från att gå eden för att ej gifva lastarecom rum. Rörande slagsmålet, säger Jöns Persson att han dervid; endast försvarads en anfallen broder. Ett par af de omständigheter Jöns Persson anfört till sitt försvar äro af så stor vigt, att de göra det mycket svårt för någon samvetsgrann menniska att af hvad i rättegången. förekommit draga den bestämda slutsatsen att han gjort sig skyldig till att hafva förnekat en skuld, hvilket naturligtvis vore ett oursäktligt moraliskt fel, om det vore begånget. Den ena af dessa omständigheter är att en Per Persson i vittnens närvaro intygat att de varor, hvilka Jöns Persson i Svaneryd tr, genom: stämning till Sunnerbo hitradsrätts höstetihg 1859, fordrad betalning för af handelsbolafot Luttropp Andersson i Malmö, har bemälde öns Persson aldrig hvarken muntligen eller skriftligen reqvirerat; utan har jag (Per Persson) samma fisk, riseryn och omkostnaden för qvarnstenen, personligen reqvirerat och samma för min räkning erhållit från herrar Svensson och Aspegren i Kristianstad. Detta intyg inlemnades till Högsta Domstolen. Om målet der hade blifvit upptaget till pröfning (hvilket, som nämndt är, ej skedde i anseende till ombudets saknad af fullmakt) och om Per Persson blifvit hörd på ed och vidhållit sitt vittnesmål, så hade väl deraf måst följa att hofrättens föreläggande för Jöns Persson att gå värjemålsed blifvit upphäfdt och käromålet mot honom ogilladt. Den andra omständigheten är den att den svenska allmogen är så färdig att anse en anklagad för skyldig, och det ännu mera, om det under målets fortgång kommit derhän, att den anklagade blifvit ålagd att med sjelf sins ed värja sig, att den som fått sådant föreläggande och fullgör det blir kanske för alltid i sin ort misstänkt och utpekad som menedare. Det är fördenskull långt ifrån ovanligt att en bonde eller torpare afstår från att gå värjemålsed och heldre tager på sig en skuld, der icke alltför. stort ansvar kan drabba honom. Detta förhållande tro vi att hvar och en landtdomare, ja hvarje landtman, åtminstone i norra och mellersta Sverige, skall känna. och erkänna. Och af det nu uppgifaa förhållandet följer äf-ven, att det är mycket möjligt, att Jöns Persson kan hafva rätt i sitt yttrande, det han, fastän oskyldig, afstått från att gå eden för att icke gifra lastarenom rum. Slutligen talar stärkt till förmån för antagandet att Jöns Persson icke gjort sig skyldig till det uppgifoa svåra felet den omständigheten, att han af sitt distrikts valmän blifvit utsedd till deras ombud vid riksdagen några få år efter rättegångens slut. Det skulle vara bra illa bestäldt med moraliteten hos smålänningarne om de lemnade ett förtroende, som på landsbygden sättes myck t högt, åt en man, om hvilken de kände att han nekat för sin egen handstil o. s. v. för att undandraga sig betalningsskyldighet.