Dagens Nyheter – 8 september 1869, sida 2

Ytterligare om 1868 års , statslän. (Insändt.) Hr Redaktör. I lördagens nummer af Er: ärade tidning lästes åter en uppsats af signaturen —m—, hvilken väl förtjenar kriticeras. Jag skall be att få upprepa de trenne punkter, i hvilka han framställt sin uppfattning af kontraktet angående 1868 års lån. 1:0) Riksgäldskontoret förbinder sig den 10 juli 1868 att, vid de här nedafi utsatta tidpunkter, till hrr R. S. leverera svenska obligationer till ett nominelt belopp af en million pund sterling, åtföljde af räntekuponger från den 1 juli 1868; 2:0) Hr RB. S. förbinda sig deremot, attifem lika stora poster, hvaraf tre förfalla under loppet af 1868, och två under loppet af 1869, till riksgäldskontoret, mot erhållande af nyssnämnde obligationer jemte kuponger från den 1 juli 1868, utbetala pd st. 870,000. 3:0) Som riksgäldskontoret likväl dtagit sig att leverera obligationer med kupong för sista halfåret 1868, men hrr RB. 8. endast vilja förbinda sig att under år 1868 utlösa tre femtedelar af dessa obligationer samt de öfriga två femtedelar först under år 1869, och riksgäldskontoret således törst år 1869 kommer i åtnjutande af de medel, som motsvara två femtedelar af hela obligationssumman, d, v. 8. pd. st. 400,000, så afsätter riksgäldskontoret, likmätigt kontraktets 9, mom 2, ingen annuitet för 1868 å dessa pd st. 400,000; hrr BR: S. kunna således å dem ej heller uppbära någon ränta. ) I de 2 första.af dessa punkter har hr —m— med berömvärd tydlighet uttryckt just den mening jag förfäktat; men i den 3:dje framlyser åter denna fixa id, som föranledde hans offentliga uppträdande, och som sedan dess, trotz alla förnuftiga föreställningar, fortfarit att spöka i hans hjerna. Emellertid står hr —m— numera visst icke på samma punkt, som då han första gången i djerfva ordalag framslungade sin svåra beskyllning mot landets förtroendemän. Mina små anmärknvingar ha förmått konom att göra en stor medgift. Han talar icke vidare om att fullmäktige i riksgäldskontoret bort afklippa kuponger till ett värde af 10,000 på st.; tvärtom säger han uttryckligen i de ofvan citerade punkterna att de voro skyldiga leverera obligationerna, utan undantag, åtföljde af räntekuponer från den 1 juli 1868. Hr —m— har härigenom, måhända omedvetet, gifvit mig rätt i hufvudsaken; men, säger han, hakande sig fast vid kontraktets 9 S, alldenstund riksgäldskontoret icke hade rättighet afsätta större annuitet för år 1868 än som motsvarar de då influtna lånemedlen, alltså kunde hrr R. 8. de facto icke få någon ränta på de penningar som de enligt kontraktet skulle inbetala år 1869. Hvad har hr —m— härmed i sjelfva verket sagt? Jo, helt enkelt att vissa af kontoret i allmänna rörelsen utsläppta förbindelser icke behöfde inlösas. Ar en sådan åsigt rimlig? Men, svarar kanske ni, hr redaktör, och era värda läsare, hura skall derna 8 9, som tycks strida mot öfverenskommelserna i 88 2 och 3, rätteligen förklaras? Derå genmäler jag: i 8 9 nämnes icke ett ord om att kontoret skall betala mindre än dess utfärdade förbindelser lyda å. 8:n gäller något inom kontoret försiggående, nämligen afsättandet af nödiga medel till förbindelsernas fullgörande; och förmodligen ha fullmäktige, med afseende på möjligheten af att lånet i sin helheg icke på länge skulle komma att inflyta — ännu i dag lärer lånesumman ej vara till fullo indragen — ansett den i S:ng 2:dra mom. förekommande restriktionen böra i kontraktet intagas, på det att icko en alltför stor behållning å amortissementsfonden måtte under tidernas längd uppstå, hvilket skulla ha inträffat om en mot lånets hela belopp (1,150,000 pund) svarande annuitet genast börjat afsättas. Den hrr Raphael Sons tillerkända jouissance (bestående deri att de fingo uppbära ränta på icke inbetalda penningar) hörer egentligen till kostnaderna för länets upptagning och får således icko alltför nära sammankoytas med anslaget till lånets amortering. Om 8 9 haft en sådan mening som hr —m— velat tillägga densamma, skulle icke allenast denna 8, utan 41 Kuyrsiveringen oiord af —f I 1382 d.