Dagens Nyheter – 8 september 1869, sida 1

I ögonblicket låg Esters arm om Nannys hals och hon hviskade upprörd: — Andreas har verkligen skrifvit till mig en och annan gång, alltsedan faster Var sjuk; det är, som du vet, mycket längesedan. — Och du, du har under denna långa tid en och annan gång skrifvit til honom? — Det har jag. Ester var färdig att gråta vid detta erkännande. — Vill du visa mig hans bref? frågade Nanny. Ester teg. — Du vill icke. Nanny vände sig bort för att gå. — Är du missnöjd? frågade Ester. — Jag tillstår det. — För det jag icke vill att du läser hans bref? — Ester, en hustru, som tar emot bref af en ung man, dem hon icke kan visa för en hvar, hon är mycket tadelvärd. Nanny gick in till sig. Ester lät henne gå. En hel qvart förflöt. Vänskapen och fantasien för Andreas råkade i strid med hvarandra. Slutligen segrade vänskapen och hon gick efter in till Nanny. — Jag skall icke mera taga emot bref från Andreas, sade hon och räckte väninnan handen, blott du icke är ledsen på mig. Redan i morgon skall jag underrätta honom att vår brefvexling bör upphöra. År du nöjd dermed?