Dagens Nyheter – 7 september 1869, sida 2

lutade sig mot den sittandes stol. I den stående igenkände man Nanny. Porträttet såg ut att vara måladt i går, lika blekt och genomskinligt var hennes ansigte, lika smärt hennes växt. Hon framställde en i ögonen fallande kontrasttill den sittande damen, som var ett stort, ståtligt fruntimmer med en junofigur och yppiga former. De gyllene lockarne, de mjellhvita sKuldrorna, de stora, öppna, något djupt liggande mörkblå ögonen, hvarur en hel verld af glädje och avickhet strålade, de svällande läpparna, kring hvilka lekte ett öfvermodigt leende, den fina, men ändå något trubbiga näsan, den blomstrande, klara och friska hyn, som ropade till åskådaren, att den var vittaesbörd om god helsa och gladt lymne; allt var bländande för ögat och tjusande för sinnet. Detta ansigte talade om lif i själen, eld i blodet och kraft att njuta af allt det goda, denna vår verld eger att bjuda på. Hon var skön denna qvinna, och ju mer man betraktade henne, desto skönare blef hon. Erik stod och såg på dessa båda, hvilkå föreföllo hvarandra så olika och ändå voro barn af samma föräldrar. Den ena minuten förföt efter den andra, och ändå qvarstod han.. Slutligen väcktes han ur sina betraktelser af något varmt, som vidrörde hans hand. Det var den gamle Felix, den bortgångne faderns favorithund, som slic