Dagens Nyheter – 4 september 1869, sida 2

(Insändt.) Ytterligare amgående 1868 rs lån. När vi i vår första upp a:s genom Dagens Nyheter gåfvo allmävheten del deraf, att vid uppgörelsen af 1868 års lån landet kommit till korta med 180,000 rdr, hvilka vi yrkade aw riksgäldskontoret skalle återfordra, så ansågo vi förbåliandet så ostridigt, att det för hvar och en borde vara lika klart, som för 033 sjelfva. E2a insändare, hr —f—, påstod sig likväl i en artikel, som egde alla de känne: tecken, som pläga utmärka polemiken, vara af annan årigt. Hade vi dervid låtit baro, så hade vi ju tilistått, att vi misstagit 033; mon som hr —f— ej gjorde sig mödan att med bevis beledsaga sitt påstående, kuzde han ej heller häfva våra tvifvelsmål, hvariör yi, lägande do af hr —f— citerade tvänse 8å af ontraktet till grund för vår beräkning, 1 ena sednare artikel ytterligare bevisade, a:t riksgäldskontoret erbållit 180,000 rdr för litet. I ett sednare n:r beklagar sig hr —f— öfver, att vi inledt honom i en polemik. Denna beskyllning är orättvis; vi hafva aldrig bsdt hr —f— att ytsra six. Våra artiklar hafva varit riktade till dena, som hade något i sak upplysande att myddela. Liksom hr —f—, hafva vi vändt oss till dem, som äro begåltvade med omdömeskraft, men ej till dem, som genom ofuilständiga citater söka förvilla omdömet, Vi gå att godtgöra hvad hr —f— i sådant afseends f-lat. I vår första uppsats åberopade vi 3 af. kontraktet. Hr —f— meddelade, till svar derå, ordalydel:en af 88 2 och 3. Men vi anörde äfven 9. Denua paragraf kar hr —f— likväl ej med ett ord behagat omnämra; dex, som endast håller sig til hr —f s artikel, får ej den ringaste snisg om at en dylik paragraf ens existerar; vi tillåta 033 dorlör att meddela dess ordalydelse. 9 Till liqviderande af räntan för de utfärdade obligationerna och till lånets amortering inom en tid af högst 62!7 år, skall en annnitet eller ett årligt anslag at pd st. 60,375, motsvarande 5!; procent af det nominela lånebeloppet, årligen utaf riksgäldskontorets medel afsättas och för sagde ändamål användas; hvarvid dock iakttages, att, under den tid lånemedlen till riksgäldskontoret indragas, detta anslag icke kommer att öfverstiga hvad som motsvarar ränteoch amorteringsbeloppet för de då influtna lånemedlen. Hr —7— påstår, att haua vid genomläsandet af vår första uppsats genast insåg, både att vi misstagit os: och hvaruwtinnan misstaget låg. Det förra har han flerfaldiga gånger upprepat, men hvad det sednare beträffar, är han oss änna beviset skyldig. Medan vi vänta derpå, vilja vi deremot bevisa, både att br —f— misstager sig och hvarutinnan hans misstag ligger, och vi kunna till den ändan så gerna begagna os3 af hr —f—s egen utgångspurkt. Kontraktet är ett emellan riksgäld:kontoreto ch hrr Raphael Son träffadt aftal, som kan sammanfa.ta: i följande treone hufvädpunkter: 1:0) Riksgäldskontoret förbinder sig den 10 juli 1868 att, vid de här nedan utsatta tidpunkter, till hrr R S. leverera svenska obligationer till ett nomiaelt belopp af en million pund sterling, åtföljde af räntekoponger från den 1 juli 1868; 2:0) Hrr R 8. förbicda sig deremot, att i fem lika stora poster, hvaraf tre förfalla under loppet at 1868, och två under loppet af 1869, til riksgäldskontoret, mot erhållande af nyssnämnde obligationer jemte kuponger från den 1 juli 1868; utbetala pd. st. 870,000. Så långt äro vi med hr —f— ense; men bär skiljas våra vägar. Vi ifylla således för vår öm del den tredje hufvudpunkten, hvilken hr —f— ej märkt eller velat märka, hvarnti således hans misstag består: 3:0) Som riksgäldskontorst likväl åtagit sig att leverera obligationer med kupong för sista