Dagens Nyheter – 3 september 1869, sida 2

gon, och hvilket han icke kunda föra med sig i andra verlden. Detta är lifräntornas fteori. Hela systemet är enkelt, sinnrikt, moraliskt; det lindrar ålde-domer, bjelper industrien och hindrar många kapitaler från att somna på kistbotten — kort sagdt, systemet kommer det allmänna till godo. De bästa iastitationer Skuana emellertid missbrukas af menniskorna. Man ser ofta egoister och dåliga föräldrar köpa lifräntor för att göra sina särmaste arflösa och för att sjelfva bättre kunna piäga sin lekamen. Häremot kan hvarken jsg eller. ni göra något. Upprättandet af ett lifräntekontrakt kan föröfrigt i vissa fall blifva omoraliskt, ja, till och med farligt. Antag att den som lemnar lifrävotan icke är ett rikt kompani, utan en fattig spekulaot. Spekulanten är då i hög grad intresserad af lifräntetagarens död. Samma dsg, han inkasserade lifräntetagarens kapital, hyste han det hoppet att icks i lång tid bahöfva utbetala lifräntan. Om det är något, hvarom han i sica böner anropar vår Herre, så är det icke om helsa för sig sjelf, utan om en allvarsam sjukdom för sin orkyldige fiende. Hvar dag den gamle lefver är en vexel på den unge. Antsag, att den gamles kapital är återbetaldt under loppet af några sår, fså skall den unge anse sig bedragen. Han skall icke blifva långt ifiåa att tro, att han genom att slå ihjäl den gamle, som ruinerar: honom, använder lofligt sjelfförsvar. Jag vill icke råda den gamle hedersmannen att röra vid en tallrik champignoner hos den, som räntar på hans död liksom på en slutqvitteng. Denna olägenhet vid lifräntor har icke kurnat undgå lagstiftarnes uppmärksamhet. Icke desto mindre ha de icke förbjudit detta slag: privata kontrakter. Utan tvifvel förutsågo de, att det icke skulla dröjs länge, innan lifräntekontrakter uteslutande kommo att afslutas med kompanier, och icke med enskilda. Sätta vi i stället för den egennyttige och penningeb2höfvande privatmannen ett sällskap af 100 kapitalister — så får straxt allt ett förändradt utszende. Enhvar af iotressenterne skulle för sin del vinna endast en obetydlighet genom den gamle mannens död. Hans lif skall, huru länge det än varar, endast pålägga hvarje särskild intressent en ringa afgift. De äro dessutom rika. Slutligen, och det är hufvudsaken, intressenterna spekulera icke på det särskilda individuela fallet, utan på massan af fall. Alla deras beräkningar äro baserade på ett medeltal, som är funnet på studiernas väg, och kontrolleradt af erfarenheten. De veta, att deras kapitaler till slut, utan afseende på enskilda, oundvikliga uvdantag, skola fördubblas. Vi vilja nu lemna lifräntorna och öfvergå till lifförsäkriogaraa, hvilka bilda en motsats till lifräntoraa. ig Samma dag, som en gubbe om 75 år har köpt sig en lifränta på 17,000 frank för ett kapital af 100,000 frank, kommer en ung man om 30 år upp på assuransbolagets Kontor. Han har icke fyllt sina fickor med ett stort kapital, och dertill har han sina goda skäl. Om han hade kapitaler, skulle han sjelf varit i stård att göra dem fruktbärande. Men hans hela förmögenhet är dold i hang hattkulle. Han är endast i besittning af förstånd och talang. Hans föräldrar hafva offrat sina sparpenningar på hans uppfostran, i stället för att sätta dem i en sparbank. Har han derigenom blifvit fattigare? För ingen del. Genom sitt förstånd och sitt arbete skapar ban sig betydliga inkoster. Han är konstnär, författare, handelsexpedit eller bankbokhållare. Låt honom vara embetsman, till och med en hög sådan. Låt den unge mannen förtjena sina 20,000 frank årligen. Om han vora odödlig och viss om att bibehålla sin ungdom, likasom Olympens gudar, så skulle han representera ett kapital på minst 300,000 frank. (Man kunde säga 700,000, om menniskan ej vore ett kapital, som dagligen amorteras). Olyckan är eraellertid att han kan falla nedför trapporna och bryta halsen af sig. I sådant tall är det sköna kapitalet icke värdt ett enda öre. Den bästa och skönaste menniska är efter döden mindre värd än noll. Icke nog med ait hennes kropp icke representerar något Blags penningevärde; den ådrager till och med arfvingarne en utgift. Begrafsingen, inköp af grafplats, utgifterna till den asspråkslösaste grafvård och den tarfligaste svepning — allt detta utvisar det negativa värde ett menniskolik representerar. Dessa sorgliga sanningar känna alla menniskor, men icke desto mindre har den unge mannen mad AN NON frank i inkomst om året