Dagens Nyheter – 27 augusti 1869, sida 1

utbildas, dels sjelfva arbetskrafterna göras mera efterfrågade genom framkallande at en större företagsamhet. Tillgång och efterfrågan — se der ea lag, som alltid kommer att utöfva en suverän inflytelse på marknaden; men det är icke en fatalistisk lag; om oczså ingenting kan modifiera resultatet, när de båda faktorerna väl en gåag befinna sig midt emot hvarandra, så har man likväl dessförinnan medel att inverka på desamma. Hr Cernuschi har nyss framställt striden mellan menniskorna såsom ett normalt tillstånd; han synes färdig att säga med Hobbes: homo nomine lupus. Denna sorgliga lära kan emellertid hr Wolowski ingaluada omfatta; han känner täflans gynsamma inflytande, man han vet också att krig och strider ruinera. Man får lof att söka skingra de fördomar, som drifva menniskoraa mot hvaraudra, och som förvandla till och med det fredliga arbetetz hemvist till ett slagfält. Ingen!kan vinna derpå; deremot måste hela verlden derpå förlora. I hr Dameths intressanta meddelande förekommer en point, som särskildt förtjenar tagas i närmare betraktande. Genetves arbetare undorkastade sig icke det förmynderskap, föreningen sökte pålägga dem; de trädde i direkt uoderhandling med arbetsgifvarne, afstående från de socialistiska och kommunistiska pretentioner, som man velat ingifva dem. Emellertid mäste arbetsgifvarne göra icke obetydliga medgifter, jöfverlemnade som de vorv åt sig sjelfva, då ju den offentliga myndigheten, helt och hållet vapenlös, var ur stånd att fullgöra dea högsta af sina pligter, d. v. 8. att vidmakthålla ordniag och trygghet samt värna svagheten mot våldet. Men om man: också får beklaga deana frånvaro af skydd från samhällets sida, har man något annat att fästa sig vid som är värre: det skadliga exemplet. Hr Wolowski hör icka till dem som vilja tillstädja bildandet af en stat 1 staten, bestämd att utötva styrkans rätt; det vore att afstå från civilisationens bästa eröfringar. Scaten skall skydda allas frihet; sådan är dess skönaste uppgift. Internationela föreningen kan icke annat än duka under, ty att föraya striden, vore för heane detsamma som att söka öfverviona omständigheternas makt, hvilken mera förmår än menniskors vilja. Om da rika endast behöfde göra sig sjelfva utfattiga för att bereda välstand åt dem som intet ega, så skulle nog mången underkasta sig en sådan uppoffring. Men nu förhåller det sig så, att en slik oegenzytta skulle gagna ingen, men deremot lända till allas skada. Mån får icke smickra hopen med dess villfarelser, icke behandla män såsom barn; det är nödvändigt att tala till arbetarne säsom till fullmyndiga menniskor, de der bestämma öfver sig sjelfva, och att göra allt för att de icke måtte falla offer för frestaade illusioner. Man får icke fordra allt af arbetsgifvarne och intet af arbetarne: dossa sednares skicklighet, omtanka och moraliska styrka bör man söka befrämja; ty med sådana egenskaper kunna de vinna allt, utan dem vinna de intet. Haru många t. ex. tro icke ännu i dag att maskinerna äro deras fiender! Man väcker afund genom att tala om arbetsgifvarens vinst, och det låter som vore det tillräckligt att beröfra honom densamma för att göra deras lott bättre, bvilka förtjena sitt bröd med sina armar. Har man väl ens besvärat sig med att beräkna huru mycket af denna vinst, hvarför arbetsgifvaren har att tacka sin företagsamhet och som utgör en ersättning för den risk han lupit, skulle vid jemn fördelning belöpa sig på hvarje använd arbetare? Vi ha nyss omnämnt nägra orsaker till s. k. strikes; det bästa sättet att motarbeta sådana, är att göra ohållbarheten hos åtskilliga axiomer, som nationalekonomien längt för detta såsom falska utdömt, för alla begriplig. Man anfaller kapitalet; om detta icke förtjenar någon lön, nåväl,