hårda, de vilda Roslagsskärt. Föreningen af två så skilda näringsfång, som jordbruk och fiske, gör af detta folk något alldeles egendomligt. Ty då jordbruket hvilar på omtanke och beräkning, är fisket företrädesvie hazard: i ena fallet mognar vinsten under mina ögon dag från dag, i det andra kommer den oförmodadt och på en gång. Om dygnets fiske blifver rjuggt, kan fiskaren trösta sig med ett: bättre lycka nästa gång! Slår deremot skörden felt, tvingas landtmannens hopp att förbida bättre lycka nästa — å r, Enär skärgårdsboen framför andra dödliga kan på sig tillämpa-dea allmänna satsen, att menniskan icke hafver någon varaktig stad, bör man mindre förundra sig öfver det vanvårdade skick, hvari hans bostad befinner sig. Det ligger i sakens natur, att han nedlägger så liten kostnad som möjligt på ett hem, der han sällan vistas och dit han kommer uttröttad af ett oregelbundet och strängt arbete, hvilket i första hand kräfver sömn och hvila. En skärgårdshostad har vanligen endast en stor kammare, hvilken uppfyller den olikartade bestämmelsen af kök, matsal och -sängkammare. Ett vindsrum ser man ytterst sällsn, och möblemanget är af enklaste beskaffeshet. Hvilket olika utseendo hafva icko de stora och välbyggda gårdarne i Helsingland, liksom i Norrland i allmänhet! Den burgne helsingebonden disponerar ofta nog en särskild praktvåving, hvars höga fönaterlufter med tillhörande hvita musslinsgardiner, mahognymöbler och stora förgyllda speglar hos den med gammaldags gästfriset mottagne främlingen väcka tanken på en förfining, som icke står i något förnållande till värdfolkets i öfrigt erkla lefnadssätt. En dylik företeelse finner man ingenstädes i skärgården. I vår relativa verld äro begreppen rikedom och förmögenhet de icke minst sväfvande. I skärgården anses den bonde vara rik, som har. sin lilla gård ograverad och derjemte några tusen riksdaler utlånta: det säkra är, att denna förmögenhet — småningom och genom eget arbete förvärfvad, år från är förkofras. Den mani, som gripit vårt lands kapitalister att i privatbanker deponera sina kontanta tillgångar, har ännu icke sträckt sig bit. Dock finnes ett och annat exempel derpå, och förtroendet man och man emellan i penningeaffärer har älven här betydligt aftagit, hvadan det ieke är osannolikt, att de enskilda bankerna inom några år vinna en ny mark för sina spekulationer. En ung skönhet är alltid farlig; har hon dertill pengar, är hon oemotståndlig, Detta gäller i hela den civiliserade verlden, men deremot kunna pretentionerna vara mycket olika på olika orter. Om man i skärgården får höra en ung arftager;kas rikedom upphöjas, må man akta sig för alla öfverdrifna förställningar. Det heter t. ex. om den eller den flickan (och detta är höjden af beröm): hon V tjocker på pengar; bon ett viduxder på pengar, — men när allt kommer Omkring, reducerar sig vidundret till den anspråkslösa summan af 3 å 400 rdr! — Det ges ott osvikligt medel att vinna den svenska bonden3 aktning, nemligen att bjuda honom en sup; bjuder du honom två, får du hans vänskap, bjuder du honom flera, får du kanske stryk ... Men så sannt detta är, och änskönt bränvinet är en af allmogen högeligen värderad dryck, begår man dock ett stort misstag, då man gifver detta fludium namn och heder af nationaldryck. Den svenska nationaldrycken är kaffet, hvarom man lätt kan öfrertyga sig under längre resor i Sveriges olika provinser. Och isynnerhet är detta förbållandet i skärgården, hvars befolkning i hvardagslag sällan förtär bränvin, och då med stor måtta, men deremot konsumerar en otrolig myckenhet kaffe. Detta lyckliga förhållande (den minskade bränvinsåtgången) har, såsom bekant, åstadkommits genom förbudet mot den s. k. husbehofsbränningån — en lagstiftningsåtgärd, som förtjenar ett särskildt kapitel i historien om våra sociala förhållander. Menniskor, som tillbringa en stor del af sitt lif på sjön, hafva många märken på väder och vind, för hvilkas plötsliga omskittningar de ständigt äro utsatta. Sålunda antog man, att innevarande års höst skulle blifva myeket stormig, emedan sommaren varit ovanligt rik på vildfrokt, såsom surapel, rönnbär, svarta vinbär m. m. Bland föreställningar, som icke hafva med väderleken och fiskfånget att skaffa, anföra vi följande, zom kan tjena till ett bevis, hurulättrogen den svenska allmogen är. Man berättade nemligen såsom säkert, att daikarlarne åter bör