Dagens Nyheter – 25 augusti 1869, sida 2

man, som erbjöd honom en fabulös summa, om han ville bo hos honom och i egenskap af husläkare egna honom alla de omsorger, hvaraf han ansåg sig vara i behof. Dr Favrot afslog på det bestämdaste denna. framställning; den lille gubben blef ntom sig, och hans förtviflan, som han icke alls förmådde: dölja, uppväckte doktorns medlidande, så att. denne icke kunde säga nej till en annan anhållan, som han framställde — den att få följa. doktorn öfverallt såsom hans betjent. Så skedde. Hvarthest doktorn kom, ropade han genast på Jacques, för att få veta om denne telegraferat. om rum Jå något hotell, om han ordentligen bex ställt middag o. 8. Y. Den gamle hade alltid glömt sina skyldighe-ter; och alltid förebar han samma ursäkt för sin: försumlighet: hans sjuklighet hade varit så stor,, hans plågor så smärteamma. .. — Jaså, svarade doktorn; ni minnes väl vår: öfverenskommelse, Jacques. Så ofta ni talar om er helsa, skall ni erlägga en guinge. Det tjenar: ingenting till att ni förespeglar mig ett arf ge-. nom testamentariskt förordnande. Dr Declat; förlorade den förmögenhet, hertigen af Gram-: mont Caderousse testamenterat åt honom, eme-. dan sjuka icke ha rätt att göra några dispositio-ner till förmån för sina läkare. Den lille ålderstigne tog genast och utan in-vändning fram en guinge. Doktorn förtjenade: således oerhördt på hans galenskap; icke desto: mindre tröttnade han vid hans ständiga sällskap och hittade på allehanda små knep för att blk honom qvitt. En gång under sina resor sammanträffade hr Favrot med tvenne kolleger, för hvilka han berättade förhållandet. De lofvade hjelpa honom ur dilemman. Enligt öfverenskommelse kallade dem dr Favrot; till en konsultation angående hans patients helso-tillstånd. En — skenbart åtminstone — grundlig undersökning af den gamles kropp anställdes, hvarefter de två främmande likarne förklarade: att han var fullkomligt frisk och lyckönskade: bonom till att icke längre behöfva föra ett kring-irrande lif. Hvad gjorde då gubben? Jo, han skyndade gig: att betala sina nya rådgifvare och derefter visa. dem på dörren. Emellertid beslöt dr Favrot, efter att på atto-nen samma dag ha tagit afsked af sin patient,, hemligen lemna hotellet i ovanligt god tid den följande morgonen samt afresa med första bantåg. Han satte sin plan i verket. Men huru öfveraskad blef han icke, då han vid jernvägsstationen träffade den gamle, som i väntsalen afbidade hans ankomst. — Ah! utbrast den lille gubben, ni tänkte fly från mig; men här är jag nu, så sjuk som någonsin, och har jag köpt biljett för att följa er. En boxning hölls för helt kort tid sedan ånyo i England, hemlandet för dessa om ytterlig råhet vittnande scener. Denna gång kämpade en svart boxare, kallad Svarte Bob och nyligen anländ dit från Amerika, och en ung engelsman mot hvarandra. Svarte Bob hade utmanat en engelsk boxare vid namn John Travers, och hvardera af deni hade deponerat 100 pund sterling. På utsatt tid och ställe infann sig amerikanaren ; men hans motståndare måtte sista ögonblicket ha blifvit ångerköpt, ty han höll sig undan, och den deponerade summan tillhörde alltså, enligt boxningsreglorna, Svarte Boh. Den församlade menviskomassan ville emellertid icke gå förlustig det väntade nöjet, utan fordrade att amerikanaren, som tycktes ega jättekrafter, skulle slåss med en annan i stället. Han förklarade sig härtill villig. Två bekanta boxare, hvilka voro närvarando som åskådare, anmälde sig, men förklarade sig besegrade i samma ögonblick de fingo se negern; en tredje, Hatley föll vid fjerde anloppet blödande och sanslös till jorden. Mängden var ännu ej nöjd, Svarte Bob skulle besegras, det kunde ej hjelpas, och efter en kort stund sprang en ung man fram ur hopen och sade sig vilja våga försöket. Svarte Bob, som ansåg den djerfve engelsmannen för en pojke, ville ej boxas med honom, men folkets skrik och hot tvang honom slutligen dertill. — Godt — svarade Svarte Bob — men endast på det vilkoret, att man binder min ena arm fast på ryggen, eljest kan jag ej inlåta mig i någon strid med detta dibarn. Man gjorde detta; Svarte Bobs venstra arm blef fastbunden, och striden började. Som en ursinnig rusade den unge mannen på den svarte jätten och slog om en stund hans mun i blod. Då blef Svarte Bob rasande, hans ögon sprutade flammor, han bleknade under sitt svarta skinn och svingade gin fruktansvärda arm, hvilken som en jernklubba föll ned på den unga mannen. Denne störtade genast som död till marken, under det Bob bortfördes af sina vänner. Den unge engelsmannen dog verkligen några ögonblick derefter. Svarte Bob hade med ett enda slag krossat hans bröst, hvarvid äfven ena armen afbröts. Den aflidne var en enkas enda son; dagen derefter mottog modren från en obekant hand 100 pund sterling, d. v. s. samma belopp, för hvilket hennes son offrat sitt lif. De upprörande boxningsstriderna förekomma otta i England, och det nu omtalade dråpet begicks för ganska kort tid sedan i närheten af Gravesend, Den brutale svarte knytnäfskämpen, som till på köpet blef sårad sedan man först ft Alla Att lt madan hÄanmAnema han anvnvan 2 al 1lösA