Dagens Nyheter – 20 augusti 1869, sida 2

af en häftig hosta. — Detta behof att tacka har nästan varit den andra kulan, som tryckt på mitt hjerta. Hette inte välgöraren Perpetuus? — sporde Fanny. Hur vet du det? Birger läste en gång för mig Martyrorna, det sköna poemet af Stagnelius. Jag kom att tänka på — Perpetua. Perpetuus --Perpetua — stammade Xirger, och det for liksom en sky af ljus öfver hans panna. — Det skulle välinte — kunna vara? Den sjuke lyftade sitt hufvud några tum från örngottskuddena och vände det mot gin ömma vårdarinna. Fanny lade sin hand under den mörklockiga hjessan och jemkade kudden litet beqvämare. Jag vågade kalla mig Perpetuus, men hade ämnat dö med min lilla hemlighet, sam ingen dödlig känner mer än miss Thomsm — Fanny skylde ansigtet med sina tina, hvita händer. Hon tyckte sig böra blygas som en missdåderska. Men för Birgers ögon upprullades plötsligen en lefvande teckning af alla de försakelser, de mödor, som den unga qvinnan måst underkasta sig, för att vidmakthålla sin ädla föresats, sedan fadren förstört hennes förmögenbet. Ack, en himmelsk gloria omstrålade hufvudfiguren i denna skiftande atla. Birger betraktade den vid hans bädd