Dagens Nyheter – 20 augusti 1869, sida 1

tjensten, redde sig att fullgöra sitt tunga värf. Då hördes sorl och skri på gatan af de skådelystne, genom hvilkas packade leder en hyrvagn alltför brådskande kördes fram. Den stannade vid porten, och en svartklädd, djupt beslöjad dam nästan kastade sig ur vagnen och störtade ini sorgehuset. Arma Isaura! Under sina konstnärliga triumfer, efter hvilkas kontraherade serie hon ämnade återvända till fosterlandet, hade hon i Hamburg i tidningarne läst om Birgers oroväckande sjukdom. Hennes öron lyssnade icke längre till serenaden utanför hennes fönster, hennes ögon sågo ej längre den krans af mattpoleradt silfver med blad, på hvilka namnet af hennes förnämsta roller voro ristade, och hvilken krans en skara beundrare hade förärat henne som afskedsgåfva. Ilon hade blott sinne för en enda tanke — en brådstörtad resa till Sverige. Och hon skyndade direkte från ångbäten i hejdlös fart till det för henne så dyrbara hemmet. Arma Isaura! Hon kom för sent. Döden hade för evigt förseglat de kära dragen och tillyckt skrinlocket öfver hennes hjerteskatt. — Jag vill se honom, jag måste se honom! Öppna locket! Jag måste ännu en gång på jorden se honom! — ropade hon, dignande till golfvet. Men Fanny reste upp den förkrossade, gaf henne friskt vatten och hviskade: