Dagens Nyheter – 20 augusti 1869, sida 1

Några ord om de svenska ämnena i maturitetsexamen. Det är för hvar och en, som tagit någon del af gällande bestämmelser för maturitotsexamen, nogsamt bekart, att det oeftergifligaste vilkoret för en ynglings godkännande uti denna examen är, att han erhållit minst approbatar i den svenska skrifningen. I motati fall eger ban ej rätt att deltaga i de öfriga pröfningarna. Detta är, som hvar och en inser, en särdeles klar och rättvis bestämmelse; ty att grammatikaliskt och lediet kunna behandla sitt modersmål är ja en nödvändignet äfven för den, som i och med matnritetsexamen afslutar sina studier, Nu är emellertid ett sorgligt faktum att af de z. k. kuggningarne vid hvarje våroch höstexamen det öfvervägande antalet beror af uxderkävnande i svenska skrifningen. Huru förklara detta? Får man söka orsaken härtill uti bristande förkunskaper och öfningar inom läroverket, eller månne uti sjelfva ämnenas besksffeuhet? Vi bylla med bestämdhet den sednaro åsigten. Ämnena äro för svåra, för svårfattliga och för ensidiga, och de personer hvilka hafva att bedöma de svenska skripta hyss alltför stora fordringar. Jag vill anföra ett exempel! För kort tid sedan valde en yngling vid afgångsexamen ämnet: Lappland, dess natur och folk. Den ytliga föreställningen om detta ämne hade han i skolsn inhemtat ur Palmblades geografi. Nåväl! Han skref, han skref ett vaekert, korrekt språk, han uttömde hela sist Jilla kunskapsförråd om Lappland och blef kuggad på grund af innehållet, oaktsdt — mörk väl — tvärne högre akademiska lärare i Upsala, hvilka händelsevis genomläst konceptet, förespådde honom ett högre betyg. taliga dylika exempel kunna framdragas. Man kan öj billigtvis fordra af en yngling, med den ringa erfarenhet han eger, och de elementära kunskaper han i skolan förvärtvat sig, att han skall kuona behandla och uttömma sådana s. k. allmänna ämnen, hvilka förekommit vid sednaste examsnsperioderna. För att skriftligt kanna behandia ett ämne fordrar ju ej al!levast en ytlig, utan en i den minsta detalj gående käungdom om ämnet, och denna detaljkännedom får man ej åstunda af en 18, 19 års yngling. Och slutligen, hvarför saknas alla moraliska ämnen? Med ett moraliskt ämve förstår jag ett sådant, som ej erfordrar andra materialier än de, hvilka redan förefivnas inom ynglingens eget bröst; ett ämne, hvilket tager i anspråk förståndets och tankekraftens mognad och ej binder ynglingen vid en mängd fakta, hvilka till äfventyr: äro honom fullkomligt obekanta. syftar den svenska skrifningen ait framställa ett prof på ynglingens förmåga att skönt, korrekt och välljudande forma språket, så äro de moraliska ämnena otvifvelaktigt det säkraste medlet härtill; ty när eger man väl makt att kläda orden, d. VY. 8. språket, i dess skönaste skrud om ej då, när känslorna få tolka den egna inneboende öfvertygelsen. Öfvertygad om att få flertalet af undervisningens vänner på min sida, tager jag mig alltså friheten föreslå: först och främst att de skriftliga ämnena i allmänbet hädanefter dels ökas till sina resp. antal och dels väljas med mera hänsyn till ungdomens förmåga, samt ett åt de moraliska ämnena må ntrymmas en plats, om ej på bekostnad af, dock bredvid de öfriga svenska ämnena. En undervisningens vän. FORESTER ART KENO