Dagens Nyheter – 20 augusti 1869, sida 1

himlafärd. Birger fick några rooch sömngifvande droppar, tackade och tillade: Jag ser på er talande min, herr doktor! Ni bekräftar mina aningar och mitt hopp. Jag är en man och vill inte ha en lögn som konfekt till era droppar. Dagen om hade orofulla vänner och beundrare trängts i den anspråkslösa förstugan till Birgers hem, för att visa sitt deltagande för den sjuke. Mauritz Taulin till och med, som med blygsel tänkte på sitt svek, hade ett par timmar gått af och an utanför på gatan, men, tjensteman och kamrer som han var, tvekat om han skulle våga visa sin förtrolighet med rabulizten.-— Då stannade ett hofekipage utanför porten. En kammarherre steg ur och frågade å monarkens vägnar efter den sjukes tillstånd. Det var en ärebetygelse från den upplyste och ädelsinnade regenten till den genialiske, humane och hederlige representanten af oppositionen. Mauritz Taulin skyndade att smyga sitt kort bland de andra besökandes. Efter en lugn natt sken morgonsolen in på Birgers sjukbädd. Hans krafter hade fallit till ytterlighet. Han bad att få se sig omgifven af alla sina kära. Han orkade inte tala längre, men han tryckte allas händer. Lille Agnar var alldeles utom sig af smärta. Ja vill aldjig tytta om Gud, om han taj ifjån mej min mojbjoj! — snyftåde den lille. Men Birger tog af sig sin lilla