Dagens Nyheter – 20 augusti 1869, sida 1

den sjuke, i det han lade handen på Fannys hjessa. — Hvarför anade jag inte till den rika skatt, som låg mig så nära? IHvarför vändes min håg till henne, för hvars skull jag var på väg att bli affälling. IHvarför dårades jag af denna bländande skönhet, som, som — nej, inte ett ondt ord om henne, hvars olycka jag vållat genom mina egna karaktersfel, om henne, med hvilken jag, gudskelof, nu är försonad, Mattigheten tvingade den talande till några sekunders tystnad, men snart fortfor han: Fanny, min kära, dyra Fanny! Du blyga linnea, som skänker din välsignelse utan att ens synas! Ack, min Gud, om jag kunde lära mig att glömma, hur lätt skulle det ej gå att lära mig älska på nytt, men med en ädlare och renare kärlek, en kärlek för evighetem. — Och han fattade den rodnande qvinnans hand och smekte den sakta mellan sina båda. Fanny vågade en blick mot dessa ögon, som hon kände genomtränga sina egna ögonlock. — Fanny, min dyra, min kära, kära Fanny! hviskade Birger än en gång och kysste hennes fina hand. — Ack, jag skulle vilja lefva, — för din skull — lefva. Fanny kände sig sväfva nästan som på vingar. Hon mottog lönen för många års blyg och trogen kärlek. Läkaren kom, åtföljd af Gerda och Signe. Fanny sjönk åter till jorden från sin korta